Vi reser idag från La Paz till Lima

Efter att ha haft en ledig förmiddag i La Paz (bild 1) satte vi oss i bussen igen för att se Tiwanaku. På vägen dit i El Alto, som är en sovstad till La Paz, var det marknad och en väldigt tät trafik (bild 2,3). El Alto sitter ihop med La Paz och tillsammans finns i de städerna ca 2,5 milj. invånare. De flesta jobben finns i La Paz och därför är det ständig pendling fram och åter. I Tiwanaku fanns en civilisation redan före Kristi födelse, kanske redan 1600 år före. Tiwanaku var huvustad för ett rike som omfattade halva Bolivia, södra Peru, norra Chile och nordvästra Argentina. Efter ca 3000 år gick Tiwanaku under, kanske var det Titicacasjön som svämmade över eller kanske blev det torka. De var mycket duktiga på att hugga i sten och det syns säkert på någon av dessa bilder (bild 4-7). T.o.m. sten som är hårdare än granit har mycket släta sidor och vinklar och det är svårt att förstå vilka verktyg de kan ha haft (bild 8). De har också lyckats göra ett hål som är som ett inneröra. Pratar man mot hålet blir det lite som en högtalare och lyssnar man i de hör man tydligt vad folk säger trots att de står långt ifrån (bild 9).

Det finns fortfarande väldigt mycket att gräva ut och det skulle vara spännande att se hur det kommer att se ut om ett antal år (bild 10).

Tyvärr har spanjorerna plockat bort allt som var fyllt med guld och raserat mycket. Samtidigt har de använt stenarna till annat, så allt går inte att bygga upp med originalstenar.

Vi åt lunch tillsammans efteråt och åkte sedan till flygplatsen som är världens högst belägna kommersiella flygplats på 4100 meters höjd. Vi var framme vid vårt hotell i Lima vid sjutiden.

Ett besök med övernattning på ön Taquile

Drygt ett par timmar tog det att åka från vassöarna, Uros till ön Taquile. Här är indianerna klädda i sina färggranna kläder och män som inte ännu är gifta går omkring och stickar. När de ska gifta sig måste de visa att de kan sticka. När vi såg deras stickade mössor, vantar, m.m. så kan jag inte tänka mig att de inte blir gifta av den orsaken, för det de sålde till oss var mycket välstickat. Även gifta män stickade. Kvinnorna vävde fina saker. Man ville gärna köpa mycket, men det blev i alla fall ett par vantar.

 

 Vi åt tre måltider hos dem och sov i deras hus. Det var förstås ett äventyr att bo på det sättet med mycket små möjligheter till att sköta hygienen och att trava ut i naturen med ficklampa för att besöka toaletten om natten. Att komma upp till deras hus nerifrån sjön var mycket ansträngande och även en promenad för att se solnedgången på andra sidan ön var besvärlig. De flesta av oss flåsade ganska rejält på den höga höjden. När vi kom och när vi reste från ön fick vi hjälp med att bära våra ryggsäckar.

 

När kvällen var kommen överraskade befolkningen oss med att klä ut oss i deras kläder. Sedan skulle vi dansa ut i mörkret. Till en liten orkester med flöjter, luta och trummor dansade vi runt en eld som de gjort upp. Detta dygn var en upplevelse!

 

 

 

 

 

 

 

Med båt på Titicacasjön tog vi oss ut på Uros och vassöarna

Vassöar har funnits länge, men inte funnits på kartan särskilt länge. Det var när satelliterna sköts upp och man såg ner mot jorden, man upptäckte att något saknades på kartan. Öarna har blivit fler och fler, just nu 64 stycken. Det byggs hela tiden nya. Däremot bor det färre och färre människor där.

Vi fick en instruktion om hur man gjorde öarna med hjälp av en liten modell. Hus och båtar, ja allt, var gjort av vass.

Vi åkte sedan vassbåt ut till en annan ö där vår reseledare hade ett två gudbarn. En av dem var i skolan, men den minsta fick han träffa. Det var förstås roligt eftersom det blir mycket sällan de möts.

Efter besöket på vassöarna steg vi åter i motorbåten för vidare äventyr på Titicacasjön.

Vi har rest från Cuzco till Puno och har suttit mycket i bussen under lång tid

Vi gick ombord på bussen tidigt och första stoppet blev vid en fin kyrka i Andahuaylillas. Kyrkan höll på att restaureras och den var mycket utsmyckad och fin inne, men vi fick inte ta bilder. (bild 1)

Nästa stopp var i Campesina de Raqchi där vi såg det välbevarade Inkatemplet Viracocha. Där fanns delar av hela väggar och enstaka pelare och man såg också många mindre byggnader där man hade förvarat säd för att ha om det blev sämre tider. Ett av dessa hade fått ett tak så som det förmodligen hade sett ut en gång. De här byggnaderna var byggda med vulkaniska stenar som var lite lättare att forma än granitblocken. Det fanns vattenkanaler och även en brunn där man kunde hämta rent vatten.(bild 2-5) På bild 6 syns Inkaleden som användes flitigt eftersom inkafolket samarbetade med varandra i de olika länderna både norr och söder om Peru. Man bytte varor med varandra.

Utanför anläggningen såldes hantverk som befolkningen hade gjort, en del mycket vacker keramik fanns det exempelvis.(bild 7)

Vi fortsatte över högplatån (bild 8) där många djur gick och betade och kom till den högsta punkten som var 4335 m ö. havet. Även där fanns det en hel del saker för den som ville köpa. (bild 9, 10)

Till slut kom vi fram till Titicacasjön i Puno där vi ska bo över natten på Hotel Eco Inn. Vi ser faktiskt sjön från vårt fönster. I morgon åker vi ut på Titicacasjön som är världens högst belägna navigerbara sjö. Den ligger 3812 m ö. havet. (bild 11)

Vi checkade ut från vårt hotell tidigt på morgonen för att resa till Machu Picchu

Idag kom vi till det mål som var anledningen till vår Peruresa, Machu Picchu.

Först åkte vi buss från Cuzco till Cachimayo och därifrån tog vi Inka trail. (bild 1)  Det var mycket fina och bekväma vagnar och vi serverades kaffe med lite tilltugg. Värdinnorna såg ut som flygvärdinnor.

Nästan hela resan gick genom en canyonliknande dal och det var ofta vacker utsikt. Man kunde också se att arbetena fortfarande pågår efter regnovädret för ett halvår sedan. Så fort tåget stannade kom försäljare och bjöd ut sina varor. (bild 1,2)

Många vandrar en lång påfrestande sträcka istället för att åka tåg hela vägen fram. (bild 4, 5)

Väl framme fick vi ta en buss som transorterade alla upp till den gamla staden. Vi fick guidning i drygt två timmar. Vi fick bl.a. veta att det troligen inte bott fler än 700 människor där, för det var inte vem som helst som fick bo där. Invånarna var också skiktade och de viktigaste personerna hade lättast tillgång till vattnet. (bild 6-10) Det var jobbigt att gå upp och ner i alla trappor, så vi var rejält trötta efter turen.

Vi åt sedan en härlig middag med laxforell och mango samt en hel del andra tillbehör. (bild 11)

När vi hade sett Nazcalinjerna fortsatte vi tillbaka till Lima

Vi gjorde några stopp på vägen tillbaka till Lima förstås, för det var ganska långt. Den första bensträckaren togs vid en klippa som liknade ett indianhuvud.

Färden fortsatte sedan till Oasis de La Huacachina, en oas som låg mellan mäktiga sanddyner. Folk åkte i jeepar uppför och längs sanddynerna. Det var också populärt att åka snowboard, eller ska man kalla det sandboard, från toppen av dynerna. Vi åt en härlig lunch medan vi samtidigt kunde titta upp mot dem som åkte eller föll utför.

Det bästa på lunchen var förrätten som var fantastiskt god.

Sen eftermiddag kom vi till vårt flotta femstjärniga hotell i Lima. Från vårt hörnrum kunde vi se den ganska täta trafiken i korsningen under.

 

Vi var i Nazca för att se Nascalinjerna från luften

Efter att ha sovit gott på Hotel Nazca Lines steg vi upp mycket tidigt för att gå ombord på ett Cessnaplan och se alla linjer och figurer som sägs ha gjorts av Paracas- och Nazcakulturerna mellan 900 f. Kr. och 600 e. Kr. Varför de gjordes vet man inte, men det finns minst 16 teorier om detta. Själv tror jag att de gjordes av utomjordingar eftersom de bara syns från luften. De ville se var de skulle landa. Jag tror inte att de hade luftballonger på den tiden de gjordes. De kan också ha gjorts för att märka ut de vattenkanaler som fanns under jorden och som finns kvar än idag. De gjordes för att ta hand om vattnet som rann ner från bergen när det var regnperiod. En annan teori var att det skulle vara en slags astronomisk kalender ur vilken man skulle kunna utläsa när det var dags att så och skörda. Maria Reich, en tysk matematiker ägnade hela sitt liv med att räkna ut hur himlavalvet såg ut på den tiden figurerna och linjerna gjordes. De är 30 cm djupa och att de kan finnas kvar beror på att det regnar så sällan och vinden blåser bort sand som kommer ner i ränderna.
Det var mycket vackert att se bergen från luften och alla figurerna i landskapet, men inte lika lätt att ta en bild på varje figur. Några har jag ändå fångat. Den första var astronauten och den andra var en kolibri. Den tredje jag lyckades fånga var en kondor. Den sista heter manos hands och jag vet inte om den har något svenskt namn. Apan och spindeln, som väl är de mest kända lyckades jag inte få med på bild. Intressant var det ändå.

Idag var det dags att komma ut med båt för att titta på fåglar

På morgonen startade vi tidigt och åkte med buss ut för att ta en båttur till Ballestasöarna. På väg ut såg vi en bild av en kandelaber eller möjligen en kaktus. Den ska ha varit där i 1000 år. Anledningen till att den har bevarats är att området i stort sett aldrig får något regn. Den fungerar numer som ett sjömärke.
Väl ute vid Ballestasöarna såg vi pelikaner, pingviner, sjölejon och ytterligare många fågelarter.
Vi tog in på ett nytt hotell i Nasca på kvällen och tog ett skönt bad i poolen. Här är det just nu sommartemperaturer.