Barbros bildblogg

Sedan den 4 december har min svärdotter varit chef på flyktingförläggningen Täljöviken i Åkersberga.

Det är en fin stämning där och jag kan nog säga att det är Tove som får alla att trivas. Jag har inte någon gång sett sura miner när jag kommit dit för att ha lektion. Många sitter i hallen och pratar och inga högljudda och arga samtal hörs, ja inte för att jag kan deras språk, men man hör på tonerna om det skulle vara hetsiga eller arga.

När jag kommer in i matsalen där jag undervisar tar jag med mig de barn jag ser och på en liten stund finns det genast vuxna som också vill lära sig alfabetet, ord och meningar.

Att det kan vara så härlig stämning när de är 155 flyktingar och många har familjer med barn

Jag rekommenderar er att läsa både på framsidan av tidningen Kanalen och inne i tidningen. Här kommer länken:

http://www.akersbergakanalen.se/

Nu har det kommit en ny tidning, men klicka på Arkivet, sen på vecka 5 (2016).

Klicka på tidningen och bläddra till sid. 4 och 5.

Vi satte igång med att riva golvet som bara hade trätrallar. Nja, inte bara trallar förstås, det fanns ju isolering och annat också.

Här finns glasen kvar, men inte mycket kvar av golvet.

Här har byggarna kommit och nu är glasen borttagna. Vi skänkte bort glasen, för det är svårt att sälja glas, när vintern snart kommer. Får de stå mot en vägg där också många ska gå, så skulle fönstren snart gå sönder. Grabben blev glad, som fick dem till sin sommarstuga.

För några dagar sedan fick Janne se att det fanns två biljetter på andra raden. Vi blev väldigt sugna på att gå och se "Cabaret" eftersom det var bra platser också. Det måste ha varit någon som fick förhinder i senaste laget, men för oss blev det bra.

Vi var ute i god tid så vi tog lite bilder. Här står jag på plattan med ryggen mot Stadsteatern.

Vi satte oss vid fönstret och smuttade på lite rödvin. Utsikten är inte så dålig heller.

Baren är trevlig och när det blir paus så behövs det nog.

Vi tyckte att föreställningen var bra, men "Paraplyerna i Cherbourg" var faktiskt lite bättre. Jag vet inte om Lill Lindfors hade gjort rollen som Fräulein Schneider bra, men personen som spelade hennes roll gjorde det mycket bra. Däremot skulle Lill säkert sjungit bättre. Det skulle ha varit roligt om Lill hade varit med den här gången, vi fick inte veta varför hon inte var med.

Vi var förväntansfulla när vi åkte in till Stadsteatern och vi var inne i god tid, så vi tittade oss omkring utanför teatern och fotade lite grand vid Sergels torg.

Vi hade hört att alla sjöng istället för att tala och det var jag väldigt nyfiken på, för man kunde ju kanske tröttna på all sång. Det var verkligen inget man tröttnade på, för det var fantastiskt. Ganska fort blev man van vid att de alltid sjöng och det tillförde pjäsen mycket.

Den här föreställningen kan jag nästan lova att alla skulle tycka om, men jag vill ju inte säga så mycket om den, för föreställningen är så ovanlig att man nog ska veta så lite som möjligt.

Louise Peterhoff och Sverrir Gudnason var fantastiska, orkestern var härlig och allihopa gjorde vad de skulle. Jag gillade allt.

Gå och se den!

I år är det 60 år sedan jag och alla mina skolkamrater började i Södermalms kommunala flickskola. Då var vi 11 år gamla. Min första klass hette 1c och i den klassen gick jag till 5c. När sedan klasserna började tunnas ut och en del gick vidare till andra skolor, så delades min klass i 2 delar. Den ena halvan slogs ihop med 6a och den andra halvan med 6b. Jag gick i klass 6b och 7b som var de sista klasserna i skolan. Trots att jag bara gick i b-klassen 2 år, så har jag många gånger träffat fler av fickorna där än i c-klassen. I c-klassen har det varit svårt att träffas, det har bara varit några stycken som varit med på en träff.

Vi ville se hur vår gamla skola från 1881 såg ut nu för tiden, så vi samlades utanför. När vi höll på att fotografera varandra, så kom en man som sa, att han var skolfotograf. Det var ju passande eftersom vi ville ha ett gruppfoto. Tyvärr var hela skaran inte samlad, eftersom en del kom lite senare och en del andra skulle komma bara till restaurangen, men här är i alla fall 14 flickor av de 21 som kom med.

Den här ljusgården har blivit lite färggladare sedan vi gick i skolan här.

Vi gick runt i salarna och en del var ganska lika som på vår tid, men det mesta var omgjort.

Vi skulle förstås äta också. På Sankt Paulsgatan 21 finns ett fint ställe, van der Nootska palatset. Här tar vi en drink före maten och sedan fortsatte vi i den stora salongen med en trerätters middag.

 Jag vill gärna tacka de som jobbat med att ordna den här träffen och det är Anita, Elsie och Anna-Lena. Tack snälla ni!

Vi fick en bra hytt med ett stort fönster. Jag kunde inte låta bli att ta en bild av de fina gamla husen på söder. Jag älskar denna utsikt.

Vi brydde oss inte om att ta en middag eller smörgåsbord, vi älskar räkmackor och så fick det bli.

Vi har faktiskt åkt Vikingbåtarna på kryssning, men den här båten tyckte vi var mycket trevligare. Det var faktiskt mycket bättre underhållning på denna båt. Det var två grabbar och en tjej som sjöng och pianisten, Pancho, var mycket duktig. Vi satt länge vid flygeln och timmen blev sen. Här på bilden spelar Pancho el-piano och en av sångarna fattas . Jag tog en god drink och Janne tog en öl.

Det blåste en del, så dessa bilder är också tagna genom fönstret. Det är så vackert.

Den här dagen åt vi smörgåsbord och även detta var mycket godare än på Viking. Nu tar det nog ett tag innan vi åker igen, men då blir det alldeles säkert Birka vi åker.

Vi hittade en bra parkeringsplats och tittade först på de fina röda husen. Det hette Lilla Hornsberg. Det större huset med brutet tak hade varit ett riktigt ruckel, men hade räddats på 1950-talet. Det var nämligen ett utvärdshus som kallades Fördärvet. Det har funnits sedan slutet av 1700-talet och Carl Michael Bellman har sjungit mycket om det. Det var i mitten av 1900-talet som huset var fallfärdigt och det var ju tur att man kunde rädda det. Det andra huset hade stått på Stigbergsgatan 22 på söder där det hade legat nerplockat. Sedan 1990 hyrs Lilla Hornsberg av de litterära sällskapens samarbetsnämnd. Gården kallas Författargården.

För att kunna få en skaplig bild måste jag upp på en annan gata, för det var så stökigt tvärs över gatan där de ska bygga 111 lägenheter, hur det nu ska få plats.

Här har det funnits väldigt många kolonilotter, men jämfört med förr är det inte många som har fått vara kvar. Koloniområdet heter Karlbergs bro och innehåller 19 lotter. Det var svårt att ta bra bilder på koloniområdet, så jag tog även en bild uppifrån.

Vi gick vidare och jag tog många bilder av Karlbergs slott, men det var båtplatser långa vägar. Till slut hittade jag ändå en glugg, så jag kunde ta en bild vid entrén.

Här har Karl XII bott som barn. Det fanns en hel del att läsa på nätet och jag tar lite ur Wikipedia.

"På 1620-talet blev Gustav II Adolfs halvbror, riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm och hans fru Helena Ribbing, ägare av tre byar inom Solna socken. Av dessa bildades ett säteri som fick namnet Karlberg. År 1634 byggdes ett större stenhus som utgör kärnan i den nuvarande anläggningen. Efter Carls död 1650 stod det tomt tills Magnus Gabriel De la Gardie köpte det nitton år senare.

De la Gardie byggde ut slottet och gjorde om det mesta av dess interiör till det praktfulla skick det har än idag. När De la Gardie på grund av ekonomiska bekymmer tvingades lämna Karlberg, tog Johan Gabriel Stenbock vid, men år 1688 gick slottet över i kunglig ägo...............................................................Numera utbildas 300 yrkesofficerare och blivande yrkesofficerare om året vid Militärhögskolan Karlberg. Omkring 150 officerare och civila anställda arbetar här. Karlberg, som nyligen har restaurerats, är ett statligt byggnadsminne och utgör ett riksintresse för kulturminnesvården.^"

Det var riktigt kallt på vår promenad, eller också hade vi inte tillräckligt tjocka kläder, så det blev lite kortare bit att gå. Jag tror faktiskt att änderna också frös för de promenerade på isen och hittade sen en liten öppning i isen. De simmade så fint på led.

Men visst var det skönare på fast mark.

Den här dagen skulle Tove och Tomas, Anna och Lars, samt Göran gå på "Livet är en schlager" på Cirkus på Djurgården. Det var vår julklapp till dem. Här är några bilder från musikalens facebook.

Samtidigt hade vi också köpt biljetter till "Sune i fjällen" för att flickorna också skulle få lite roligt. Vi hade lovat att gå på bio med dem, men ville inte säga vilken dag, eftersom det måste bli samma dag som de andra skulle gå på musikal. Filmen var rätt så rolig och barnen skrattade och åt popcorn och Coca cola.

Sune lyckas lura pappa Rudolf att fjällresan redan är betald – av inga mindre än Sophies familj. Väl på plats delar familjerna stuga, något som visar sig vara lättare sagt än gjort, medan Sune har ett mål: att vinna tillbaka Sophie! Här kommer en trailer:

Flickorna hade fått julklappspengar på ett betalkort av någon (kanske mormor och morfar) och vi gick ut och in i butik för att handla lite. De hade i alla fall en del pengar kvar på korten och de hade roligt.

McDonald´s fick besök av oss och flickorna gillade det. Väl hemma fixade Julia med paprikor och dip, men det räckte inte för det skulle vara popcorn igen. Vi tittade på en rolig film på TV sen, men Linnea satt inne på sitt rum och pysslade.

Det var en mysig barnvaktskväll med flickorna.

Ibland är det utan smärta och ibland väldigt kraftig smärta.

För sju år sedan hade jag den här sjukdomen i flera år och jag hade fyra olika operationer att välja på. Jag tog en laseroperation som inte gjorde ont överhuvudtaget. Det var ett blodkärl som tryckte på nerven och när de träffade den med laserpistolen, så var allt frid och fröjd.

Vad jag inte visste var att det kunde komma tillbaka.

I maj i år började värken och av en på husläkarmottagningen fick jag en remiss till en magnetröntgen, tabletter för värken (tegretol  200mg) och bokade in en läkare på KS. Jag åkte till KS och läkaren var nöjd med husläkaren hade gjort, så besöket blev ca 5 minuter. Eftersom magnetröntgen dröjde ett tag efter att jag varit på KS, ville jag gärna höra om de hade sett något på röntgen, men jag fick inte tala med husläkaren utan bara en sköterska och hon sa bara att det var som vanligt.

Jag var ju glad att det inte syntes något på röntgen, så jag tänkte att det går nog snart över.

Det gick inte över. Efter att jag tagit 3 tabletter om dagen, började jag ta fyra tabletter och då blev det lite bättre.

Samtidigt började jag bli dum i huvudet, som jag kallar det, för jag tappade en massa ord och namn. Visserligen har jag alltid haft svårt för namn, men nu var det mycket värre. Skulle jag berätta eller säga något till någon, så hade jag redan glömt vad jag skulle säga. Jag glömde vad jag skulle göra och ibland kom jag ihåg att jag skulle göra något, men visste inte vad.

Man fick inte vara sjuk på något annat sätt heller. Jag fick en infektion i mitt högra ben och jag fick medicin mot det, men det gick inte alls. På morgonen såg jag dubbelt när jag satte mig vid datorn och jag kände mig lite vinglig, men det fick väl gå, tänkte jag. På eftermiddagen skulle vi gå på teatern och jag snubblade i en trappa, så att jag nästan stod på näsan. Jag är säker på att de trodde att jag hade druckit. Jag tog ett kraftigt tag under armen på Janne. Det blev inga fler tabletter mot benet.

Nu ville jag förstås få den läkare på KS, som jag träffade först, för jag ville ha en annan tablett som inte gjorde mig så tokig. Jag ringde och ringde, men fick ingen tid. Den sista gången jag ringde fick jag ett brev från KS med en bild där jag skulle visa var det värkte och hur mycket det värkte med mindre tecken eller större tecken. Det var en massa frågor också. Jag väntade och väntade men ingen tid kom. Det var just då jag fick värre värk och jag började ta 4 tabletter. Nu stämde inget som jag skrivit på papperet.

Till slut fick jag prata med en sköterska och hon skulle se till att jag skulle få prata med den sköterska och läkare, som jag hade för sju år sedan. Jag fick en kvällstid dagen efter.

Först fick jag reda på att det fanns ett blodkärl där de tre nerverna gick ihop. Det syntes på röntgen. (Det kunde jag ju ha fått reda på för länge sedan.)Han tyckte att jag behövde en operation och där fanns tre olika operationer som han beskrev, en laser(kallas gamma knife) och två med kniven. Han tyckte att jag skulle tänka ordentligt. Alla 3 operationerna kunde göra så att högra ansiktshalvan blev okänslig. Det är ju inte så kul, men alternativet är inte kul heller. Han berättade också att det borde ha varit tegretol  100mg och jag hade förra gången fått äta högst 6 tabletter. Det bli 600 mg och nu åt jag 800mg. Det var inte så bra. Jag frågade om han kunde skriva ut något annat, men han sa att han var kirurg och de skriver aldrig ut recept. Han höll med mig om att det borde bli bättre med 100mg för då kan man sprida ut dem bättre. Han skulle också skicka allt vi pratat om till husläkaren, så hon kan säkert skriva ut tegretol  100mg.

Vi och många vi känner ska ju åka till Brasilien den 30 januari. Det var bestämt för ett helt år sedan och resan är dessutom betald. Läkaren tyckte, att vi skulle tänka efter resan och det gör jag. Ibland kan man ha tur att man får ett uppehåll i den här värken för den går i skov. Jag hade ett ganska långt uppehåll i Augusti och nästan hela September, så nu håller jag tummarna. Det blir säkert riktigt roligt i Brasilien.

Varför skrev jag detta? Det är faktiskt ganska många som läser bloggen och det är lika bra att de vet hur jag har det. Lite tokig i huvudet och trött, men känner mig lite bättre ibland och då vet ni.

För länge sedan hade vi köpt biljetter till Stadsteaterns föreställning Chicago i Kulturhuset.

Innan vi gick in på teatern ville jag se NK-s julskyltning. Förra året var det en fantastisk skyltning, men det var det inte i år. Det var en massa tomtar och de flesta av dem rörde sig inte. Jag tog en bild på andra sidan gatan och redan där såg man att det inte vara roligt.

Vi hade åkt in ganska tidigt för vi tänkte äta mat före föreställningen och vi valde restaurangen i Kulturhuset. Det var mycket folk där, vilket brukar visa att det är god mat, så vi beställde lite tapas och vin till. Det var väldigt gott och mätta blev vi också.

Sen var det dags för Chicago. Vi hade lite god tid också, så jag tog några bilder uppifrån fönstren. Här nere på Sergelstorg ser man T-Centralen och här är det inte mycket till julskyltning.

Åt andra hållet ser man fontänen och glaspelaren. Den brukar lysa, men kanske ska den renoveras. Några granar och två älgar lyser upp i alla fall.

Det var en helt fantastiskt föreställning som man njöt av. Både sång, dans och en mycket bra orkester gjorde att man hade en härlig stund. Visserligen har vi ganska nyligen varit på en annan musical, Livet är en schlager, som är bättre, men då hade de ju Peter Jöback  och  Helen Sjöholm. De mest framträdande i Chicago var Lisa Nilsson, Sharon Dyall, Dan Ekborg och Fredrik Lycke, men det var en stor ensemble.

Vi var mycket nöjda.