Nu i valtider pratar de olika partierna om livskvalitté, underlättnader för barnfamiljer, skattelättnader osv. Alla tävlar de om att genomföra de bästa reformerna. När valet sedan är klart händer inte så mycket, det mesta är visioner. Klart är att klyftorna har ökat mellan de som har pengar och möjligheter och de andra som nästan inget har eller mycket litet. De som har alla möjligheter skickar sina barn på ridläger, seglarläger, vildmarksläger eller åker på en trevlig sommarsemester med föräldrarna. För dem finns det många varianter. De som inte har råd, vad gör de? Många barn är kvar i stan och en del har kanske möjligheter att åka med någon badbuss till vatten, men sen?
Även om man förr i tiden inte hade mycket pengar eller möjlighet till att resa till landställen kunde man alltid åka på barnkoloni eller kollo, som man kallade det. För många stadsbarn var det helt gratis och det var ”Barnens dag” som finansierade det. Hade föräldrarna det gott ställt fick barnen åka ändå, men då fick de betala. När man träffades på kollo var det ingen som visste vem som var ett ”gratisbarn” eller ett betalande, så man kunde känna sig jämställda.
Jag var kollobarn i 12 år, det är mycket. Jag undrar hur många som kan tävla med mig. Man åkte i början av juni och kom hem i slutet av augusti. Jag älskade att vara på kollo. Där fanns ju massor av kamrater och ganska snart hittade man en bästis som också kom tillbaka nästa och även nästa år. Man fick bada varje dag, även när det regnade. Man tog alla simmärken som fanns och det som nog var allra bäst var dansen i båthuset med killarna från Storgården.
1947, -48, -49, och -50 var jag på Barnaglädjens barnkoloni på Tynningö. Vi åkte Vaxholmsbåten från Stockholm. En liten axelväska var packad med godis och frukt, men man hade en liten resväska också. Eftersom jag var mycket liten när jag var där minns jag inte så mycket från den tiden, men jag tror inte att jag hade tråkigt.
En syssling, Svante, tar avsked av mig 1947.
Resklar 1949.
Resklar 1950.
1951, -53, -54, och -55 fick jag åka tåg och buss till Barnens Ö på Väddö. Dit åkte man när man hade börjat i skolan. Att jag inte var på kollo 1952 berodde på att jag hade fått en liten syster som jag inte ville åka ifrån. Jag var alla de fyra åren på kolonin Larsbacken. Där fångade jag kräftor för första gången i mitt liv, men det var personalen som åt upp dem. Jag har många glada minnen från Larsbacken.
Vi badade i Ålandshav och det var inte så noga med baddräkt på den tiden.
Huset där alla sovrum fanns.
1956, -57, -58, och -59 var några av åren när jag gick i flickskolan. Då åkte man också till Barnens Ö, men till Östergården. Därifrån har jag också många härliga minnen och många foton, men här nöjer jag mig med två. Här hade vi mycket större frihet, för vi var ju mycket äldre. Vi hade olika arbetsuppgifter varje dag. Jag tror jag minns de flesta som exempelvis städa sovsalen, skala potatis, diska, skura toaletterna, hämta ved och tömma kisshinken, ja man hade den mitt i sovsalen för det fanns bara utedass.
Här sitter jag tillsammans med alla kamraterna i min sovsal. På bilden ser det ut som om jag hade tråkigt, men det hade jag aldrig. Vi hade speciella namn på kollo.
Uppe från vänster sitter: Ewe, Pettan, Bambi, Gojan. Mitten: Lissan, Kacka, Iji. Längst ner: Pricken med föreståndarinnans hund Cherie, Olle och Tempo.
Sterneborg var simstadion där vi tog alla våra simmärken. Där trivdes vi mycket bra. Det var uppmätt en 50m-sträcka mellan två hopptorn, varav vi ser det högsta på bilden. Vår lärare i hopp hette Heinz Wiese och han fick mig att göra svanhopp med ansats från 7 ½ m. Det blev 3 poäng för Guldmagistermärket.
