Barbros bildblogg

Eftersom jag inte kunde göra någonting förra våren, som exempelvis kratta, rycka upp gräs i blomlandet, ja, som sagt ingenting. Ogräset fick växa, men potatislandet var som alltid. Jag satt och tittade på när Janne planterade potatisarna.

Nu blev det dessvärre, när vi skulle göra i ordning överallt. Här har vi blomsterlandet men man ser nästan inte vad som är ogräs eller blommor.

Fontänen var lite bättre, men det syns inte särskilt mycket av blomknoppar som ska komma.

Nu har vi försökt att få detta rensat så mycket som möjligt.

Den här lådan med kryddor såg man inte mycket av, men nu ser det lite bättre ut.

Vi åkte med Silja och på vägen till båten var det en lång, lång väg. som var byggd nästan i vattnet, så man fick åka fram till båten.

 Det var så lite folk, så en del utrymmen i båten var helt tomma. Exempelvis fanns det ingen som sjöng karaoke som brukar vara så populärt, nej ingen fanns där alls. På sätt och vis kändes det bra, för vi gick och lade oss ganska tidigt.

Här sitter min syrra Karin i vår hytt.

Vi steg av vid halvsju på morgonen och gick in i ett hotell och åt frukost. Det var lite kyligt, så vi tog det lugnt och satt och pratade ett tag. Efter detta tog vi buss 1 som gick till det stora torget. Så här såg det ut på morgonen när de började fylla sina stånd.

Sen gick vi in i en del affärer, men de var egentligen lika som i Sverige, men priserna var högre. Vi gick sedan till museet som var det vi ville se.

Dockskåpsutställningen var från England och det fanns dockskåp från 1700-talet och framåt. Det var verkligen roligt att se, t.o.m. Janne gillade det.

Det här dockskåpet är 1800-tal tror jag och den här är jag extra förtjust i.

Det fanns mycket att se i det här museet. Djupt under den mark man går på har de grävt fram ruiner med rester av kloster och en kyrka och även andra husrester.

Konstutställningen var inte i min smak.

På hemvägen var båten alldeles full, det var någon slags jippo för finländarna och då glömde de tydligen att de fanns svenskar på båten också. Vi satt och väntade på karaoke och under tiden var det en snackis som vi inte förstod, ja det var ju finska det hörde vi, men det hade varit kul att få veta vad alla skrattade åt.

Vi var ändå nöjda med vår lilla utflykt.

Kl. 9.00 åkte bussen utan att vi hade fått bada i den fina poolen.

Det var en bra bit till Trinidad, så man såg mycket intressant i trafiken. Bl.a. fanns det många liftare, ungefär som 50-talet var hos oss i Sverige. Turistbussarna fick inte ta liftare, men en del stod och viftade med sedlar för att få åka, men det var inte så lätt för dem, för bussarna gick inte så ofta. Då var det kanske bättre att få åka hästskjuts.

Det var ganska ofta att man såg lastbilar med några eller många människor på flaken.

Var det inte så mycket trafik, så kunde man titta på kossor, bergstoppar eller gamar som svävade med vinden.

Efter att vi hade installerat oss på hotell Ancon var det enkelt att ta ett dopp i havet. Hotellet låg ju bra till.

På kvällen satt vi och tittade ner från takterassen och så här såg det ut.

Kl. 9.00 på morgonen steg vi på bussen och åkte en bra bit in i landet, det var för att undvika piratattackerna. Här bodde vi i Camaguey på detta hotell.

Felipe Figueredo var en kubansk poet, musiker, och frihetskämpe. På 1860-talet var han aktiv i planeringen av den kubanska upproret mot den spanska tioårskriget .

Bayamo al Padre Del la Patria, de hyllar Bayamo far till fosterlandet och lägger kransar. Han dog i strid och var en stor ledare.

Vi gjorde en paus efter bussfärden.

I staden Camaguey var det en massa gator med återvändsgator och krokiga vägar och detta skulle försvåra för pirater. Här fick vi åka cykeltaxi och det var jättekul. Vår cykel gick för det mesta först, men inte här på bilden. Han hade starka ben.

Ibland steg vi av och Sven berättade om en del hus och annat.

Här är vår taxi med förare och han fotograferade oss på cykeln.

Vi fick se Martha Jimenez statyer.

Här hade hon sin egen affär där man kunde köpa fina och roliga keramikflickor. Tyvärr fick vi inte ta kort där inne, men här är dörren till affären.

Det riktigt kliade i fingrarna att få göra lite roliga figurer. När jag sedan skrev hennes namn, så fick jag se att det fanns en del figurer på internet.

Santiago grundades 1514 och staden är näst störst, Havanna. Vi fick en guidad tur på Diego Velazquez museet. Här ser vi huset som är varsamt renoverat och är från 1500-talet. På den tiden fick kvinnorna titta ut genom fönstren, men folk utanför syntes inte kvinnorna bakom de små fönstren. Det fanns mycket att titta på inne i huset och den nyaste delen är den högra delen på bilden.

Vår svenska guide såg till att vi fick åka med 50-tals bilar och det var kul, en Chevrolet.

Vi kom till Havanna 20.30, men svensk tid var 02.30. Vi blev skjutsade till en restaurang, men vi hade ju ätit ganska mycket, så de flesta av oss ville inte ha någon mat. Restaurangen var lite udda med kaffekoppar på väggarna och en del andra konstiga saker. Janne och jag tog en cuba libre.

Vi bodde på hotel Plaza, ett hotell som hade sett sina bästa dagar och hade haft många kända människor som gäster. Frukostmatsalen låg på övre våningen och hade en fin utsikt.

Här ser ni den som gjorde omeletterna.

Så fort vi kom ut såg vi alla 50-talsbilar

Vi gick i flera timmar och tittade på så mycket som vi hann. Här är Revolutionstorget.

Här är resten av gamla ringmuren.

Jesuitkyrkan

På La Bodequita höll Hemmingway till. Hans favoritbord i hörnet kanske syns bakom vårt bord.

Det vi ser är det gamla torget med en Fransiscanerkyrka och mitt emot finns detta moderna konstverk.

Efter en fullmatad dag besökte vi Hemmingways villa och fotografera inne i huset. Hans båt låg också där.

Det är svårt att få ut en blogg här i Kuba, men så småningom kommer det fler.

Tomas och Tove skulle jobba och barnbarnen hade fått uppdrag att göra. Ett av uppdragen var att de skulle gå ut på promenad med farmor och farfar. Julia ringde till mig och bad att få gå på promenad och hon bestämde att vi skulle gå efter kl. 14.00.

Solen sken och det var inte särskilt kallt.

På isen åkte man skridskor, men barnen hade glömt ta hem skridskorna från skolan. Det var ju synd.

När vi kom hem ville flickorna bjuda på cheesecake och detta var ett annat uppdrag. På förmiddagen hade de bakat och satt in cheesecaken i frysen och dessutom städat efter baket. Det blev en skön stund på vår altan med kaffe och saft.

Vi tyckte att det var riktigt roligt och jag tror att flickorna också hade det också.

Eftersom Sebastian bor i Uppsala, så skulle vi naturligtvis festa i Uppsala på en restaurang. De visste en bra restaurang, som heter Glada Grisen. Det fanns massor av grisar på hyllorna.

Vi var 18 eller 19 stycken och vi hade väldigt trevligt. Jag tror att de allra flesta var riktigt mätta när vi var klara. Jag tog ankbröst med goda tillbehör och till efterrätt tog både Janne och jag chokladfondant.

Alla pratade och skrattade och alla som satt vid bordet kände varandra. Att vi satt lite trångt spelade ingen roll.

Sebastian var glad förstås, det var ju hans dag i dag. Han hade önskat sig en resa till London och det fick han. Det var ett speciellt museum han ville se.

På slutet bytte vi platser så vi kunde prata med flera av gästerna. Jag och Janne satte oss vid Sebastians  mormor och morfar, för vi hade inte setts på ett tag. Allt var trevligt utom att det snöade ganska mycket och det är ju inte så kul när man har en bra bit att åka, men det gick bra för oss alla. 

När jag såg en bok på hyllan så tror jag att det kanske var den boken som gav namnet till restaurangen.

Vi åkte in till TV-huset i god tid, för det var viktigt att komma i tid. När vi parkerat på Vallhallavägen, alldeles bakom TV-huset, så upptäckte vi att vi var i god tid. Vi promenerade ett tag och när vi var på väg att gå in tog jag några foton. Den första bilden var på Kaknästornet.

På Ladugårdsgärdet ser vi Kungliga borgen.

Långt bort ser vi en massa hus och bakom dem är Frihamnen och Värtahamnen. Där ligger båtarna som går från Frihamnen till Riga  och till Tallin från Värtahamnen. Nu började vi närma oss tiden vi skulle vara inne i SVT, så jag hann inte att se vem som gjort stenarna. En ser ut som en knuten hand.

Här går vi in.

Programledarna var unga och duktiga. Programmet heter Roliga timmen och det var inte så tokigt.

Vi såg att himlen var blå och det var ganska tidigt för att vara promenaddags och dessutom låg temperaturen på -2 grader. Vi tog  ganska varma kläder och stadiga kängor så att man inte halkar. Vi tog vägen mellan åkrarna och sedan gick vi Ardennervägen.  

Solen sken på oss och det var inte alls kallt. Nu går man över Svartgarnsvägen och här har vi fått en bredare väg och t.o.m. gång- och cykelväg.

Nu fortsätter man Ardennervägen uppför en lång backe. Det gjorde lite ont i mitt vänstra ben uppe vid höften, men det är bara ta i så går det bra. Det är vid såna tillfällen det känns att man inte är riktigt bra i höften än. Nåja, vi skulle ju inte gå en lång promenad, eftersom vi trodde att det skulle bli kallt, men det blev inte kallt.

Nu är vi nästan uppe.

När man  går Ardennervägen runt, så kommer man ner på Svartgarnsvägen igen. När vi sedan gått en bit till, ringde min mobil och det var Julia, som ville att vi skulle hämta henne i skolan. Hon hade ont i halsen och det var ingen fin röst hon hade nu.

Vi skyndade på och gick på stigen som går över åkern.

Här är vi alldeles nära vårt hus och det var ju tur att vi inte hade tagit en riktigt lång runda som vi gör ibland.

Nu var vi hemma och kunde hämta Julia i Rydbo där skolan är.