Barbros bildblogg

Vi flög med Air France. Planet rymde 432 personer.

Vädret här är mycket varmt, men emellanåt kommer det regnskurar och då gäller det att komma undan, annars blir man dyblöt. En underbar strand som är hur lång som helst och höga berg alldeles bakom bostadshusen. Rio de Janeiro är en underbar stad som man redan älskar. 

Vi har ytterligare tre dagar innan vi ska resa vidare och vi längtar efter sockertoppsbergen och  Kristusstatyn som är det sjunde nya underverket vi ska se. 

Den här filmen har Roy Andersson arbetat med i fyra år och som de flesta vet nu heter den, En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Jag måste erkänna att hans tidigare filmer inte har imponerat på mig, men den här var verkligen bra.

Jag har varit i hans ateljé på Sibyllegatan 24 för ett knappt år sedan och där fick vi se hur Roy och hans team hade byggt upp scenarier. Roy Andersson spelar alltid in sina filmer inomhus, så om ni går och tittar på den här filmen, så kan jag lova att allt är taget inomhus, trots att det ser ut att vara utomhus. En scen spelades in i Norge i ett hangar och där hade de byggt upp en slags jättestor tunna som snurrade med eld under. På tunnan stod det Boliden. Här är en liten modell av den ”assyriska orgeln”.

Roy Andersson fick guldlejonet i filmfestivalen i Venedig för sin film. Den stod i ett av hans rum när vi var på besök. Själv var han i Oslo och kunde inte vara med oss, för alla vill ha honom hos sig. När vi blev lovade att få se filmen i hans salong hade filmfestivalen inte ägt rum. 

Detta rum där också filmen kommit till användes efter premiären för fest.

Vi såg hur uppvaktad han var för det fanns blommor överallt.

Liten men mysig salong, lagom till 16 personer och stolarna var jättesköna.

Jag håller med om den som skrev så här:

Genom två kantstötta män på säljturné med skämtartiklar får vi inblick i en hisnande tillvaro, i nutid, dåtid, framtid, drömtid och i ospecifierad fantasitid. En mängd människoöden passerar revy och vi blir påminda om både livets storslagenhet och människans sårbarhet.

Här är klockan vid åttatiden på morgonen.

Vid niotiden såg det ännu skönare ut, men termometern stod på 9°.

Vid halvtio-tiden hade vi klätt oss varmt för att försöka få bukt med vår gamla syrenhäck. Vi har tagit en hel del grova och sneda grenar både förra och förrförra året, men i år hade det inte blivit av än. Tar man bort en del grenar ganska långt ner, så kommer det ju upp lite fina och raka skott. Så här eländigt ser det ut.

Här kämpar Janne med motorsågen och jag jobbar med sekatören för att få bort en massa torra och döda kvistar. Sedan släpade jag iväg alla stora och små grenar. De får ligga en tid, sen eldar vi upp det i tunnorna, men det kan nog hända att vi tar bort lite mer av syrenerna en annan dag. Vi höll på till ett-tiden, men vi hade en paus emellan. På slutet var det inte så skönt, för solen gick i moln och det började blåsa kallt.

Så här såg huset ut före tvätt...

...eller så här syns det förstås ännu bättre. Vi kontaktade ett företag och en ung trevlig grabb kom och sprutade taket. Jag tyckte att det såg livsfarligt ut att gå omkring på taket, men han trippade omkring och såg säker ut. Här kommer några bilder. Han förklarade för oss att missfärgningen kan vara borta efter två veckor, men likaväl kunde det ta två månader. Han kommer tillbaka efter två månader för att se att allt har blivit bra.

Så här ser det ut nu, bara lite svagare färg.

Kärringen är startklar för att åka till Blåkulla! Vart tog katten vägen? Jag tar väl nallen istället.

För ungefär en månad sedan gjorde jag en äldre dam till dockskåpet. Hon behövde en man tyckte jag och därför gjorde jag i ordning honom. Jag bestämde att han skulle ha kostym, eftersom kvinnan var lite finklädd, men det blev svårt. Jag kan väl säga att jag inte är särskilt nöjd med mannens jacka, men innan dess såg han bättre ut. Kanske gör jag om den där jackan nån gång när jag har lust.

Vår promenad idag var helt annorlunda än i går och i förrgår. Solen sken och man kände vårkänslorna. Idag var det lika mulet igen som det har varit nästan hela det nya året. Snön låg vit och en del bilar kom inte uppför backen förrän det hade sandats.

Nu hoppas vi att snön smälter så fort som möjligt.

Här har det varit mulet mycket länge och då är det så roligt att solen tittar fram. Vi som varit utomlands och lapat sol ska ju inte klaga, men de som har varit hemma har verkligen haft en solfattig tid.

Det känns nu nästan som om våren ska komma när solen skiner och isen verkar smälta. De här bilderna vid  Skåvsjöholmsviken kunde verkligen ha varit vårbilder.

Sedan fortsatte vi vår promenad runt Bodasjön och eftersom det var ganska vått på stigarna, så fick vi gå lite upp i skogen. Så här såg det ut på den här promenaden.

Promenaden var inte längre än 4 km och i fortsättningen blir det lite längre, särskilt när vädret är fint.

Dagen innan vi reste till Salalah i Oman fick jag ett telefonsamtal från en statistansvarig. Jag skulle göra en liten roll och säga ett enda ord och det var Gösta jag skulle säga. Det lät ju enkelt och snabbt, så jag åkte in till stan.

Igår tittade vi på programmet och där fanns jag ett antal sekunder, så jag gjorde ett litet klipp av det. Så här blev det.

 

Anne-Marie bor på äldreboendet Korallen i Vallentuna. Jag minns så väl när hon kom och hälsade på oss hemma när vi var små. Ofta hade hon någon liten sak eller godis med sig. Jag minns särskilt vid påsken, när hon hade fina påskägg med sig. Här är vi riktigt små, vi får gå ut på promenad med vår moster och jag tror det är på Skeppsbron. Året är 1949 och Anne-Marie är 25 år.

Fortfarande är vår moster glad och rolig och hon är så go´och fin.

För det mesta har vi varit två eller tre, men idag var det söndag och då kunde alla fyra uppvakta henne.