Jag minns tydligt hur det var den 30 juni 1954 när det var total solförmörkelse. Jag var på barnkoloni på Barnens ö och personalen var helt hysteriska. Alla barn skulle in i sovrummen och i alla rum täcktes fönstren med mörkgråa kollofiltar. Ingen fick kika genom springorna, det var stenkoll. Fröken kom med ett sotat glas och med det framför sig fick en och en titta en liten stund på en sol som inte syntes. Bara ett skimmer syntes bakom den runda svarta fläcken. Det var en fantastisk upplevelse när allt blev tyst och alla barn blev allvarliga. Inte ett enda fågelkvitter hördes.
I morse skulle jag ha kunnat se den partiella solförmörkelsen, men jag glömde faktiskt bort att titta. Eftersom det var soligt och mycket vackert ute gick jag till fönstret och tog en bild rakt mot solen. Döm om min förvåning när jag sedan tittade på bilden lite senare på dagen. Solen har speglat sig i fönstret på ett märkligt sätt. Ja, då fick jag se det i alla fall. Bilden togs 9.32 och man ser ju att den har en lutning mitt emellan solen 9.26 och 9.42.
Vädret fortsatte att vara soligt och fint, men kallt. Massor av fåglar kom och åt allt jag hängt upp i min forsythia. Jag har märkt att de äter mycket mer när solen skiner än när det är mulet.
