Det är roligt att se att blomningen fungerar när man har jobbat hårt i trädgården för att det ska bli fint.
Linneas födelsedagskalas blev riktigt lyckat. Linnea var med och förberedde kalaset och dukade bordet tillsammans med mamma och Julia. Både stora och små kamrater kom, tårtan smakade bra och alla lekte och hade roligt. De spelade kubbspel, hoppade i studsmattan tillsammans med ballongerna och fick sedan fiska upp var sin påse med godsaker.
Här visar Linnea upp sin nya vagn som hon fått av pappa och mamma.
Linnea är glad för tröjan hon fått av faster Anna.
Här är det öppning av paket från farmor och farfar.
Trots att solen sken och det var riktigt varmt och skönt, så satte jag igång att baka kanelbullar. Det blev riktigt varmt i köket. Mycket kardemumma och kanel ska det vara, då blir bullarna goda. I morgon kommer ju småflickorna hem från Finland och då vill jag kunna bjuda dem på kanelsnäckor i pappersformar. Har man inte pappersformar, rinner ju allt det goda ut på plåten, så formarna är viktiga tycker jag. Vi har verkligen längtat efter tjejerna, för de har varit borta två veckor nu.
Tänk vilken tur jag hade med baket, jag fick kaffefrämmande strax efter att bullarna var klara!
Våra gula korneller har bildat en häck vid väggen och så här ska det ju inte se ut. Framför allt kan man inte se ut genom fönstret om man inte klipper ner den.
Nu ser det lite bättre ut. Varför heter den gul kornell kan man undra, jo stammarna är gula och det ser ganska fint ut på höst och vinter.
Lilla Linnea kallar Vikinglines båtar för mormorbåten och nu kom hon in till oss för att säga adjö och få en kram. Pappa kommer efter nästa vecka. I Lappvik har de sandstrand och härliga bad. Man blir allt lite avundsjuk. Det känns alltid lite tomt när de åker. Stora syster Julia tar det lugnt och har inte tagit fram lilla resväskan än. Hon har ingen brådska.
Förra året köpte jag några fuchsior och blev riktigt tänd på dem. Idag köpte jag en ny, Melanie, som egentligen var tänkt för en ampel, men den passade ju bra så här:
Den här, Celia Smedley, har växt sig stor sedan förra året då jag köpte den som stickling. Jag är riktigt stolt över att jag har klarat den:
Fuchsia rosea var jag också stolt över, eftersom den överlevde vintern. Den var jättefin när solen sken, men sen kom störtskuren och den fick alldeles för mycket vatten och tappade nästan alla blad och blommor. Jag ska nog få den att bli fin igen.
Förra sommaren fick jag en stamfuchsia av min syster Karin. Även den har överlevt vintern. Den blir finare och finare.
Här kommer två riktigt fula exemplar, som jag gömt undan från förra året. Jag undrar jag, om jag kanske ska ta saxen och klippa ner dem helt enkelt.
Jag tror de heter Trudi Davro.
Till sist två spikfuchsior som jag köpte för halva priset häromdagen. De gillar jag skarpt.
Ganska fort förstod vi naturligtvis att de fotograferade för Google maps. Det har hänt några gånger att jag har gått ut och tittat på vårt område eftersom jag anade att det kunde vara två promenerande figurer på vägen någonstans. Det är ju inte så lätt att bara försvinna när man ser att kamerabilen kommer. Idag fick jag höra av min son att vi fanns där och då måste jag förstås ut och titta.
Den som kan vår adress kan skriva in den och se att det finns några bilder där vi råkade komma i vägen för kameran under promenaden. Det är bara att klicka på Street View på gubben vid bilden.
När Tomas och Tove hade kommit hem från jobbet frågade Tomas oss om vi ville följa med på en tur med båten. Det ville vi förstås, vi måste ju kolla om vi skulle klara av att köra båten själva när de är på jobbet. Det är så skönt att kunna komma ut och lägga till vid en kobbe, för att ta ett dopp. Man kan förstås också bada från båten, som småflickorna gjorde. Julia tog ett försiktigt dopp, medan lilla Linnea var så ivrig att bada att hon plumsade i och fick huvudet under vattnet. Då var det skönt att sitta hos mamma och torka lite.
Flickorna tyckte det var roligt att se de stora färjorna, som de kallade ”mormorbåten”. De åker ju med den när de ska till morföräldrarna och hälsa på.
Tidigt på morgonen kom sopbilen och tömde alla sopor i området. Tänk vad smidigt det går nu för tiden jämfört med förr.
När jag var liten flicka och bodde på söder kom en häst med vagn och hämtade soporna i varje port. Vi hade sopnedkast i huset, så alla sopor samlades längst ner i ett soprum. Ibland fick hästen en paus uppe på vår vändplan, för det var fem portar att hämta sopor i. Då kunde hästen få tid att äta lite havre. Alla vi ungar tyckte det var kul när hästen kom. Vi flockades runt den och tittade på när den åt.
Jag läste på ”Stockholmskällan” att de sista hästarna lämnade renhållningsstationen 1952. Bilden är lånad från Stockholms stadsmuseum.
Det är lite skillnad nu. Föraren ställer tunnan vid bilen och sen lyfts tunnan och töms. Sedan flyttar man tillbaka den tomma tunnan.
