Min son Tomas gick ner till bryggan med sina flickor för att fiska. De har, vad jag vet, aldrig fiskat förr. De hade bara en lina med flöte, sänke, krok och mask. När de varit nere en stund gick Linnea upp för att sova, men Julia var kvar ett tag till. Plötsligt fick de napp och hade en abborre på kroken.
Stolt kom Julia och visade upp sin fisk för farmor och farfar.
Egentligen var den så här stor, eller…
Vi tog bilen till en sjö för att prova fiskelyckan. Den här gången gällde det kräftor. Jag hade bara fiskat kräftor en gång i hela mitt långa liv och det var på Barnens ö. Jag var då på barnkolloni och gården hette Larsbacken. Den heter nog Larsbacken fortfarande, åtminstone för några år sedan då jag var där och tittade. Den gången gick vi i vattnet med ficklampa och tog upp kräftorna med händerna. Det var personalen som skulle ha fest och till vår förskräckelse la de kräftorna i kallt vatten och kokade sedan upp vattnet och kräftorna dog en långsam död. Jag var 9 år då och året var 1953.
Vi hade 3 kräftmjärdar med oss och la ut dem på olika ställen. Då var det ljust och lätt att hitta en bra plats. När det var mörkt och natt var det desto svårare att hitta till det ställe vi lagt i mjärdarna. Vi lyckades dock hitta i mörkret och drog upp våra mjärdar. Många kräftor satt fast i maskorna så man fick hjälpa dem ur buren. En del var för små, så de fick krypa tillbaka i vattnet för att växa till. Även en fisk hade vi fått och den slängde vi tillbaka förstås. Det rasslade i hinkarna på väg tillbaka till bilen.
Väl hemma skulle alla kräftorna sköljas väl och lagen göras i ordning för kokning av läckerheterna. Väl hemma i ljuset såg vi att en del av våra kräftor var riktigt stora.
Detta var det roligaste jag gjort på riktigt länge. Jag gör gärna om det om det blir tillfälle.
