Idag var jag inbjuden till Stadsarkivet på Kungsklippan för att se och höra "Släktforskning för alla"

Janne körde mig till tunnelbanan till Centralen och sen bytte jag till Akallalinjen en hållplats. Det gick fort. Jag står en liten bit från stadsarkivets vägg och kom från tunnelbanan just under den orangeröda byggnaden. Där kommer man upp med hiss. Tänk så lätt det är att komma dit.

Så här ser byggnaden ut. Den började byggas just när andra världskriget hade börjat. Man gjorde ett stort hål i klippan och på det sättet fick man 6 våningar i berget och den sjunde våningen är den vi ser här. Är man nere på första våningen kan man höra hur tunnelbanan går under dem. Man kan alltså inte bygga mer neråt, vilket de skulle önska. De flesta våningar har massor av gamla böcker och olika skrifter, men de har lyckats ordna andra platser vartefter det behövs mer. Här finns också alla Stockholms skolors betygskataloger och vi fick se en del av dem. Jag tror att jag ska åka dit någon gång och kolla igenom en del jag är nyfiken på. Titta vilken fantastisk utsikt det är uppifrån Kungsklippan. Förutom att vi fick se magasinen i berget så hörde vi tre personer som berättade och diskuterade vad man kan göra med sin släktforskning. Det var intressant. Många var rädda för att deras barn inte ville ha deras forskning och gamla bilder. Då ville man kunna publicera det, så alla som ville ta del av det. En fråga kom upp, som var lite rolig, "kan man inte få ett datormoln för släktforskning dit alla kan skicka sina forskningar ?" "Vad ska de göra av alla stora lådor med bilder och album när jag dör. Jag har inga barn." Ja, det var många funderingar. Man kanske ska öppna ögonen på barnen och ungdomarna, så att de förstår att det är en skatt, som de äldre människorna har jobbat hårt med.

Det var en trevlig förmiddag.

På kvällningen ville jag gå ut och plocka gula kantareller, för jag hörde av alla att det fanns så mycket. Vi gick ut en dryg timme för att se om det fanns, men vi hittade bara fyra pyttesmå kantareller. Det roliga var att vi hittade den härliga svarta trumpetsvampen istället.



Det är inte alltid så lätt att släktforska även om man vet när personen är född

Ofta är det så, att om man vet när en person är född och var han föddes, så är det rätt så lätt att hitta personen ifråga. Man får då också reda på vad föräldrarna heter i de allra flesta fall. Man kan sedan hitta familjen i husförhören och man tycker efter ett tag att man nästan känner familjen. Det finns ju flera ställen att leta i t.ex. in- och utflyttningslängderna. Något som verkligen kan sätta stopp för att hitta är, när kyrkböcker brunnit och årtalen man söker inte finns. Svåra handstilar är ibland också besvärligt.

Jag har letat efter en släkting på min mammas sida, Gustaf Hammarberg Tropp, som föddes den 26 aug.1807. Jag har funnit honom i flera husförhör, eftersom han var trumslagare och även blåsare i både Göta livgarde och Upplands regemente. Jag kan alltså en hel del om hans familj med fru och barn, men jag kommer inte mer bakåt i tiden eftersom man bara har uppgivit att han var född i Uppland. Vid det här laget har jag i stort sett läst igenom alla födelseböckerna för alla församlingar som på den tiden hörde till Uppland. Jag har också varit på krigsarkivet för att leta igenom en massa brev. Tropp var det namn han fick som fjortonåring när han började som trumslagare i Göta livgarde och sedan dess har släkten hetat Tropp. Hans föräldrar borde ju heta Hammarberg, men om han nu inte kom från Uppland kan han ju komma var som helst ifrån.

Kyrkböckerna skiljer sig mycket, när det gäller skriften. Detta är födelseboken från Rasbo år 1807.

Detta är födelseboken samma år för Nacka.