Janne körde mig till tunnelbanan till Centralen och sen bytte jag till Akallalinjen en hållplats. Det gick fort. Jag står en liten bit från stadsarkivets vägg och kom från tunnelbanan just under den orangeröda byggnaden. Där kommer man upp med hiss. Tänk så lätt det är att komma dit.
Så här ser byggnaden ut. Den började byggas just när andra världskriget hade börjat. Man gjorde ett stort hål i klippan och på det sättet fick man 6 våningar i berget och den sjunde våningen är den vi ser här. Är man nere på första våningen kan man höra hur tunnelbanan går under dem. Man kan alltså inte bygga mer neråt, vilket de skulle önska. De flesta våningar har massor av gamla böcker och olika skrifter, men de har lyckats ordna andra platser vartefter det behövs mer. Här finns också alla Stockholms skolors betygskataloger och vi fick se en del av dem. Jag tror att jag ska åka dit någon gång och kolla igenom en del jag är nyfiken på.
Titta vilken fantastisk utsikt det är uppifrån Kungsklippan.
Förutom att vi fick se magasinen i berget så hörde vi tre personer som berättade och diskuterade vad man kan göra med sin släktforskning. Det var intressant. Många var rädda för att deras barn inte ville ha deras forskning och gamla bilder. Då ville man kunna publicera det, så alla som ville ta del av det. En fråga kom upp, som var lite rolig, "kan man inte få ett datormoln för släktforskning dit alla kan skicka sina forskningar ?" "Vad ska de göra av alla stora lådor med bilder och album när jag dör. Jag har inga barn." Ja, det var många funderingar. Man kanske ska öppna ögonen på barnen och ungdomarna, så att de förstår att det är en skatt, som de äldre människorna har jobbat hårt med.
Det var en trevlig förmiddag.
På kvällningen ville jag gå ut och plocka gula kantareller, för jag hörde av alla att det fanns så mycket. Vi gick ut en dryg timme för att se om det fanns, men vi hittade bara fyra pyttesmå kantareller. Det roliga var att vi hittade den härliga svarta trumpetsvampen istället.
