Barbros bildblogg

Anna hade skrivit på Facebook att hon skulle stå på växtförsäljningen. Hon jobbar ju gratis på Vaxholms katthem och nu skulle de få ihop lite pengar till kattmat och dylikt på julmarknaden. Österåkers Lucia skulle också komma, men det blev så väldigt mycket folk, så vi valde att åka hem.

I alla fall fanns det många stånd att titta på.

Här fanns det en massa tomtar.

Här är det lite luftigare, så man slipper trängas. Vid det nästan tomma bordet får man lära sig att swisha, men det kunde jag sedan länge.

Min kompis Åsa står och säljer egenhändigt gjorda keramikfat och lite andra keramiksaker.

Anna frös om fötterna, men hade i alla fall både mössa och halsduk där hon stod och jagade pengar till katterna.

Själv köpte jag en Amaryllis som hade tre knoppar. Jag hade tidigare köpt en julblomma, men den har redan slagit ut lite för tidigt.

Den här kommer nog lagom till jul.

Den här dagen ska julskyltning och allt julpynt vara klart. Man vill gärna vara ute bland affärer och se mycket annat som är pyntat den Första Advent.

Vi tittade in hos "Töserna på torpet". Där serverades glögg och i stugan visades keramik och målningar som man kunde köpa, men även bara titta.

 Åsa var en av töserna jag känner från keramikgänget, som jag var med i. Tyvärr har vi inte träffats så ofta nu för vi har ingen lokal att vara i, men vi söker lokal och vi vill inte ge upp. Åsa är väldigt duktig och gör fina saker.

Även utanför fanns saker att köpa.

När vi kom hem bjöd vi in Tomas och Tove med barnen för att fika och äta saffransbullar och kakor. Det blev en trevlig stund. Jag hade gjort i ordning kyrkan med människor och tomtar. I stort sett hade jag gjort hus, tomtar och små människor. Ett par hus var inköpta och den fina gipskyrkan har Janne haft sedan han var liten. Den är vi mycket rädd om.

Sedan spelade Janne och Tomas jullåtar och det är alltid trevligt att höra dem.

För ungefär en månad sedan gjorde jag en äldre dam till dockskåpet. Hon behövde en man tyckte jag och därför gjorde jag i ordning honom. Jag bestämde att han skulle ha kostym, eftersom kvinnan var lite finklädd, men det blev svårt. Jag kan väl säga att jag inte är särskilt nöjd med mannens jacka, men innan dess såg han bättre ut. Kanske gör jag om den där jackan nån gång när jag har lust.

Innan vi skulle åka stod jag och tittade ut genom fönstret och såg alla små flickor och pojkar som skulle till skolan. Jag kunde inte låta bli att fota dem, för de är så söta i sina skolkläder.

Först gällde det att hitta ett apotek som var öppet tidigt på morgonen, eftersom många var lösa i magen. Sen började färden på dåliga vägar främst i Samarkands distrikt. Sen rullade det på lite bättre. Men eftersom det gick långsamt ett tag så hann jag fota bomullsplockarna genom bussfönstret. Vi såg också kvinnor som satt vid vägkanten och sålde druvor. När man ska åka en lång sträcka är det guld värt att ha en trevlig guide och det hade vi, både den lokala och den svenska guiden Sven Andersson. Ibland drar han historier så man kan skratta ihjäl sig.

Vi gjorde ett stopp vid en karavanseraj och fick kaffe och doppa. Det var bara fronten av serajen som var någorlunda hel, men det fanns ruinrester, som visade hur rummen låg och hur stor den var. Den här var större än de serajer vi såg i Turkiet vid sidenvägen, annars var de nog ganska lika.

Vi stannade också för att se keramik och de som gjorde keramiken var den 6:e generationen som fortsatte att dreja och göra roliga gubbar. Vi fick se när den här mannen gjorde en skål och det gick med en rasande fart. Ingen elektrisk drejskiva hade han heller. Här står han på brännugnen som bestod av hål i marken och gubbarna i lera var jag väldigt förtjust i. Bill och Hillary Clinton hade varit där och det var de stolta över, för de hade bilder på väggarna av deras besök.

Väl framme i Bukhara var det mycket hett, vi uppskattade värmen till över 30 grader. Vi såg att det var en fin gammal stad och här skulle man kunna vara länge. Bild 2 visar Molle Nassirin på åsnan. En av busstransporterna var extra rolig eftersom Sven Andersson gladde oss med historier om just Molle Nassirin och historierna kunde man väl egentligen jämföra med Norgehistorier eller kanske Bellmanhistorier. Vi gick en liten rundtur och såg en synagoga som vi fick guidning i, en dockmakare som gjorde handdockor och en väverska som vävde vackra sidentyger. Allt var intressant.

Idag sydde jag kläder till den lilla dockan som jag har gjort. Det sista jag gjorde var att sätta dit håret på huvudet. Jag tycker faktiskt det är det svåraste. Ibland har man tur att håret faller bra, men det gjorde det inte idag. Det fick bli en stor knut istället för hängande hår, som jag hade tänkt. Kanske lyckas jag bättre på nästa docka. Det blir en man.

Här är hela dockfamiljen samlad.

Den första dockan jag gjorde var i docklera som jag köpt på Panduro. Det gick rätt så bra tills jag skulle försöka göra ansiktet. Hon blev riktigt ful, men som man säger, alla kan ju inte vara söta och fina.

Efter detta gjorde jag keramikhuvuden, underarmar med händer och underben med fötter. Det gick nog lite för fort och det blev inte så bra heller. Detta ska föreställa pappa i familjen och en gäst provspelar flygeln.

En liten pojke gjordes igen med docklera och den blev lite bättre tyckte jag. Så här gjorde jag.

En lite äldre syster är den sista jag gjorde och jag blev ganska nöjd med ansiktet, men underarmarna blev lite slinkiga eftersom jag sammanfogade dem med ståltråd genom ett hål och det var inte bra. Nästa docka, som ska bli mamman, ska inte ha hål utan fogas ihop på det sätt som pappan och gästen gjordes. Jag har ingen bild på detta, men då gjorde jag ett spår i armar och ben och surrade fast ståltråden.

Här syns hur jag gjorde med den äldre systern.

Alla dockorna har ledade armar och ben.

Idag gick vi ca 6 km och det var verkligen skönt ute. Det blev en större vända i området än vad det brukar bli. När vi kom till Nantesvägen och tittade mot Karsvreta träsk var utsikten så vacker. Jag gillar inte hösten, men jag tycker om när alla träd får sina höstfärger. Alltså tog jag en bild utåt betesmarken där djuren brukar vara på sommaren och sedan hämtas hem. Vad jag inte visste var att fåren var kvar. Det var roligt.

När jag kom hem var jag sugen på att måla, för jag hade tagit hem skålen som jag hade gjort på keramiken. Jag fick verkligen hålla tungan rätt i mun när jag skulle måla, det är lätt att börja darra på handen. Janne sa att det tog två timmar. Ja, sen gäller det att det fungerar med glaseringen, kanske lyckas det den här gången.