Barbros bildblogg

Vi flög till Dashoguz som ligger mycket nära gränsen till Uzbekistan. Vi drack lite te på en ganska tråkig restaurang och åkte sedan vidare till Kunya-Urgench (sv. Rich woman). Huvudstaden från 1000-talet var mycket viktig på den tiden sidenvägen användes flitigt, så det var en stad med många invånare. Staden förföll när Djingis Khans och Timur Lenks ödeläggande fälttåg skedde 1221. Det var ett mycket stort gravfält med krigare som dödats och man vet inte hur många de faktiskt är, men man använder fortfarande fälten med moderna gravar. Allt är helig mark och där finns Turabeg Khanym-mausoléet som man egentligen inte vet riktigt vad det användes till, men den var fantastisk med dubbla kupoler.

Minareten är nu 64 m hög, men tidigare var den 84m.

Det fanns också fler mausoleum.

Hit vallfärdar många kvinnor för att rulla ner för backen här, för att de önskar sig barn. Man kunde också lämna leksaker för att deras önskan ska slå in.

Ja, så var det dags efter lunchen att åka till gränsen för att komma tillbaka till Uzbekistan. Det var lika besvärligt som att komma in i landet. Man ska fylla i papper igen och gå med passet i hand för att visa det fem gånger för att komma ur Turkmenistan. Det var t.ex. en mycket omständlig procedur att få komma till en toalett. Sen skulle man gå ca 1 km igen. Janne som hoppat över toabesöket skulle ställa sig och slå en drill vid sidan av vägen, där han trodde att ingen såg honom, men gränspolisen stod i ett högt torn och siktade med gevär och det blåstes i visselpipa och ropades. Det blev att knipa istället. Sen var det ytterligare 6 passvisningar innan vi kom in i Uzbekistan.

Nästa mål var staden Khiva.

Vi kom på kvällen och möttes av en bred huvudgata med stora höga hus klädda i marmor och naturligtvis var de fasadbelysta. Vi ville förstås fotografera från bussfönstret, men fick bara fota vissa hus. När vi kom till vårt fina hotell fick vi inte heller fota det utvändigt, för det låg för nära presidentpalatset och alla officiella byggnader. Det fanns många poliser och gjorde man något man inte fick, så skulle det drabba guiderna.

Hotellet var fantastiskt och här hade vi det riktigt bra.  

Inte långt från Ashgabat låg  Nisa, en gammal stad från 247 f. Kr, centrum för riket på den tiden. Staden låg med höga berg bakom och där bakom bergen är gränsen mot Iran. Marcus Crassus var en ledare i staden som hade 44000 krigare och när Romarna kom 247 f. Kr. hade han metoder som inte använts förr. Det första var att de hade stora trummor och trummade, andra fladdrade med rött silke, som såg ut som eld på håll. Sen kom två grupper krigare på häst och stormade fram för att sedan tvärt vända tillbaka och sköt bakom ryggen. Sen hade de trupper med pil och båge. 24000 romare dog och de som klarat sig flydde till Kina. På så sätt erövrade Crassus ett mycket stort rike.

Den gamla staden var mycket sparsamt renoverad. Vi gick runt i staden och man kunde känna hur det fungerade och vi såg på några ställen hur det egentligen skulle se ut.

Vidare såg vi en moské med 4 minareter och den byggdes för presidentens familj som dog i en jordbävning 1948.  Presidenten som föddes 1940 var alltså bara 8 år när föräldrarna och syskon dog och han blev ett barnhemsbarn. Nu ligger även han själv där. Han dog 2006. Inga bilder fick tas någonstans inomhus, men utvändigt var det OK.

Det fanns många statyer på presidenten och en av dem hade stått i centrala Ashgabat och den vred sig runt, så att presidenten skulle hela tiden titta mot solen. Nu när folket hade en ny president så har den flyttats till en ny plats i utkanten av staden.

Ett mattmuseum som var fantastiskt var vi också på, men där fick man inte ta bilder. Däremot fick vi ta bilder på The indipendent place med fredsmonumentet och där är förstås även presidenten.

 En staty av en bok, som den tidigare presidenten skrivit. Den måste alla läsa och lära sig och den var översatt till alla språk, även till svenska.

Till sist fick vi se fantastiska hästar, som var smidiga snabba och mycket vackra. De riktigt glänste om dem. Så här står det i Wikipedia:

” Achaltekeer eller akhal-teké är en hästras från regionen Achal i Turkmenistan med stor kraft och uthållighet, en god galopphäst som även passar för distansritt, dressyr och banhoppning. Hästrasen upptäcktes 3000 - 2000 f.Kr och är en direkt ättling till den turkmenska hästen som levde under antiken. Achaltekeern kan vara världens äldsta hästras och deras förfäder var troligtvis de första hästarna som domesticerades.

Achaltekeern är en fullblodshäst och har en mankhöjd på omkring 150 centimeter. Rasen kan ha alla färger utom skäck och tigrerad, men vanligast är en gulbrun färg och pälsen har alltid en metallisk glans. Rasens exteriör är slank och smidig med väl utvecklade leder. Rasen är idag rätt ovanlig med ca 3500 exemplar i världen, varav de flesta finns i Turkmenistan och Ryssland. ”                   

På vägen från Mary till Merv steg vi ur bussen för att titta lite närmare på bomullsplockningen. Där fanns ett antal kvinnor och även en liten flicka som nyfiket tittade på oss, liksom vi tittade på dem när de plockade. Det blev lite roligt, för de ville bli fotade med oss och vi ville gärna ha dem med på bild.

Här i Turkmenistan skördar de bomull 6 ggr/säsong. Först blir det tjocka knoppar, sen kommer blomman och sist bomullen.

Vi fortsatte färden och den första staden Merv var från 600 f.Kr. Citadellet låg uppe på en kulle, men det var den ursprungliga nivån på marken på den tiden. Nästan alla av oss knatade upp för backen.

Andra staden Merv var större och bildades 281 f.Kr. Den varade i 1000 år. Den var omgärdad av murar och det du ser på bilden här är rester av muren, som ser ut ungefär så här runt om.

Sen kom tredje staden Merv och den hade också liknande murar runt omkring staden.Här ser vi ett mausoleum med kupol för den sista sultanen Sanjar 1100-talet.

Utanför murarna ligger ett citadell som är mycket bra bevarat. Där går det en historia om att det bodde bara flickor där och i en annan byggnad bodde pojkarna. Pojkarna fick inte fria eller besöka flickorna om de inte kunde kasta ett äpple från sitt hem ända fram till flickornas. Det var för långt för dem, men en flicka talade om att de kunde använda en slunga för att nå ända fram.

Flickornas citadell

Pojkarnas

Så här långt emellan var det.

Vi hann med ett besök på marknad ...

...och även en ortodox kyrka.

Dags att flyga till Ashgabat.

Först lite fakta om Turkmenistan. Landet har 6 milj. Invånare och är i storlek ungefär som Sverige. Landet har gott om vatten och alla har fritt vatten, alltså inga vattenmätare för att se vad man ska betala. Landet har stor export av gas exempelvis till Kina, Kazakstan, Turkiet och många andra länder. De kommer på sikt även exportera till Europa. De är de näst största gasproducenterna i världen och även gasen var gratis för Turkmenistans invånare.

Alla får gratis 1400 liter bensin om året och behöver de mer får de betala $1/gallon. Turkmenistan har gräns till Kaspiska havet och fem länder.

Vi startade vid åttatiden och åkte mot gränsen. Det är inte alltid som bussar får åka ända fram, men vår lokala guide hade ordnat så vi fick komma fram till gränsen där massor av långtradare stod. Vi fick visa passet och sedan gå ca 1 km med resväska och handbagage på knaggliga vägar. Så småningom kom en liten minibuss, som den lokala guiden hade ordnat. Sex personer med bagage åkte till ytterligare visning av pass och minibussen åkte tillbakaför att hämta fler av oss. Sedan gick det ganska bra att komma in i Turkmenistan. Vi hade blivit förberedda på att det skulle kunna ta åtskilliga timmar, men många passkontroll och ifyllande av papper var det.

Inte långt från gränsen skulle vi över en bro. Bussen fick inte köra över bron med 16 turister, 2 guider och 1 chaufför, för det skulle bli för tungt. En i vår grupp fick vara kvar i bussen, resten av oss fick gå över bron. Det var en riktigt skruttig bro och vi fick inte fotografera den. Kanske de skämdes för den dåliga bron. När vi sedan såg en lastbil med sex bilar på flaket, så började vi undra vad det kunde väga. Nu har jag i alla fall hittat ett par bilder på bron. Vi hade ingen snö som visas på bilden, vi hade det mycket varmt och soligt.

Humöret var i topp och vi skrattade åt det mesta och efter bussåkande en timme fick vi lunch i detta hotell.

Fem timmar skulle det ta för att komma till staden Mary, Landets tredje största stad.

Vi tog en paus efter 2 ½ timme, sedan fortsatte vi genom öknen. Det var hett ute, ca 36 grader.

Väl framme var klockan en bit över sju. Vi blev tilldelade våra rum och de var jättestora.

Vid middagen blev det mycket skratt och tokigheter. Vi hade beställt rödvin och när de hade hällt i såg vi att det var fel slags vin, men vi smakade och det var dessertvin. När vi sa att det var fel, så förklarade de att de inte hade vanligt rödvin för det var så varmt, så det måste vara sött vin. Sen blev det uppvaktning med tårta eftersom en av våra resenärer fyllde 70 år. Det var smarrigt!