Vi hade bestämt oss för att åka till Vikingastaden Birka på Björkö, för där hade inte våra gäster varit. Färden ut med båten Victoria tog 2 timmar.
Vädret var härligt och här åker vi under Essingebron.
Det var två visningar när vi kom fram till Birka, men vi tog den första för att sedan vandra runt och titta på annat. Guiden var duktig och berättade det man ville veta och var inte långrandig. Vi fick veta att det fanns 2000 gravar på Birka och vi såg en massa gravkullar överallt. Här fanns det ställe som hade mest gamla gravar i hela världen, ett Världsarv. En del av gravarna var genomsökta och nu får resten av gravkullarna vara i fred.
Han berättade också om stadsvallen och försvarsvallen runt borgen. Hamnen låg inte där hamnen är nu och dessutom hade vattnet ju varit 5 m högre. På ett ställe var vallen helt borta, men man visste inte när den tagits bort. När man övergav Birka var det väl inte så noga på den tiden. Vikingastaden Birka var bebodd c:a 700 - 900. Nu finns det bara 8 bofasta på ön och 7 av dem har sin släkt på Birka sedan 1400-talet.
Ansgar gjorde tre försök att kristna folket på ön, men det gick inte så bra, men ett minnesmärke finns i alla fall här.
Man kan kanske tänka sig hur ett hus på den här tiden såg ut, så några hus har byggts upp. Inne i museet fanns väldigt fina miniatyrer hur det kanske var på Birka förr.
Det var en härlig dag och på vägen hem lyckades vi få riktigt bra platser uppe på båten. Det blåste inte på oss, det var bara solen som sken varmt och nu närmar vi oss slutet av resan.
Vi åkte till Vaxholm och där var det kort kö till färjan och den behövde vi nästan inte vänta på.
Mellan Rindö och Värmdö gick det lika bra.
När vi kommit en bit på Värmdö, närmare bestämt vid Siggersta såg Janne att det var loppis där. Det skulle han inte gjort, för det är det bästa jag vet, så vi parkerade och gick runt och tittade ett tag. Vi gav snart upp för de hade stått där så länge, så det fanns egentligen ingenting som lockade. En del började plocka in sina saker i kartonger.
Vi fortsatte och hade två saker vi skulle göra innan Artipelag. Vi skulle ta en fästingspruta och vi skulle äta mat. Vi visste att fästingbussen skulle stå utanför Coop och vi hittade Coop men ingen buss. Då skulle vi hitta en restaurang som hette Bistro Gustafsberg. Vi skulle använda en kupong som fanns i bok med kuponger, som jag hade fått i 70-årspresent och det var svårt att hitta restaurangen, men till slut parkerade vi och hittade den. Vi bestämde oss för vad vi skulle äta och fick till svar att de hade slutat att vara med i den boken och då sa jag, att då går vi till en annan restaurang. Vi åt var sin god pizza, så nu var vi mätta. Vi satt och pratade om fästingbussen och ett par som satt i närheten hade råkat höra vad vi sa. De visade oss var en annan Coop-affär fanns, så vi åkte dit och tog sprutan.
Nu satte vi på GPS-en för att hitta Artipelag. Det gick alldeles utomordentligt bra. Vi löste biljetterna och gick in och tittade på utställningen. Den var riktigt fin. Den första målningen var jättefin tyckte jag, men tyvärr har jag glömt konstnärens namn.
De andra målningarna som jag tittade noga på var Ernst Billgrens. De här är verkligen något man förstår, samma motiv men olika årstider och olika möblering beroende på vad man ska ha sitt rum till. Sen tror jag det var utsikten från hans fönster, han bor ju på söder.
Det var många fina konstverk där, men jag kan väl säga att jag är mest förtjusen i de gamla, Bruno Liljefors, August Strindberg, Anders Zorn mm och de var fina.
Vi tittade oss omkring i huset, på utsikten och allt fint. Här kommer ett par bilder.
Vi hade hört att det skulle bli en konsert I foajén av Afrikanska ungdomar och namnet var MIAGI. Orkestern firar 20 år av demokrati.
De var fantastiska, 77 ungdomar! Tyvärr fick jag ingen film från den första delen av framträdandet för kameran var full, men till slut kom jag på att även telefonen kan ta film, så på slutet finns lite av framträdandet. Här är den förste dirigenten, han var fantastisk.
Vi kom till Skövde ganska tidigt, så vi tog en promenad till centrum. Det första vi gjorde var att gå in på ett kondis och ta en kopp kaffe med dopp.
Det är roligt att se vad de har för affärer och jag upptäckte samma som i andra småstäder att man slipper se alla de klädaffärer som man har hemma. Jag handlade faktiskt en liten topp, som jag gillade och med den på mig kanske inte alla andra har lika. Vi slapp se både Kappahl, H&M, Zara och Lindex.
Sen åt vi en riktigt god middag på hotellet.
På morgonen satte vi in vår GPS på Visingsö. Där hade Arn i romanen rott till sitt mål från andra sidan av Vättern. De hade hjälp av Norrmän och det var mycket dramatiskt. Det som hände, spelades inte in på Visingsö, utan hamnområdet vid Råbäck på Kinnekulle fick utgöra filmens Visingsö. Till Kungaborgen byggdes en stor entré. Karl Sverkersson förlorade sitt huvud i strid 1167 och det spelades in på samma ställe. Däremot såg vi Karl Sverkerssons minnesmärke under en ek på Visingsö.
Här lämnar vi Gränna för att komma ut till Visingsö.
Det första ställe vi tittade på var Visingsborgs slottsruin. Ett av de ståtligaste slott på 1600-talet. Per Brahe d ä påbörjade slottsbyggnationen på 1560-talet.
Så här såg det ut tidigare.
Vi fortsatte söderut till Visingsöborgen i Näs. Resterna av Sveriges första kungaborg, uppförd på 1100-talet. Här avled Magnus Ladulås i strider och borgen förstördes i en strid 1318.
Det finns små rester kvar.
Så här såg borgen ut.
Efter att vi tittat på en massa ställen, så bestämde oss för att det var nog, för resan hem tar ju också lite tid.
Det första vi ville se
var Askebergs stensättning.
En av Västergötlands mest
uppmärksammade fornlämningar är skeppssättningen i Askeberga.
Skeppssättningen, även kallad Ranes stenar, byggdes under stenåldern.
Ranes stenar är 55 m lång och landets näst största efter Ales stenar i Skåne.
Kanske är Ranes stenar
uppförd som grav eller minne över en storman som styrde över området.
Askeberga är platsen där
Arn låter uppta halvsyskon och allierade i sin ätt.
Vi fortsatte till Forsvik och
orten ligger utmed Göta kanal, 10 km nordväst om Karlsborg. Redan på medeltiden
användes vattenkraften i forsen till att driva en kvarn och en såg.
Vadstena kloster fick virke och järn från Forsvik när det byggdes och
kvarn, såg och vattenhammare gjordes av klostrets invånare. Detta var början
till Forsviks Bruk. Detta var på 1400-talet, men på 1600-talet var Forsvik ett
järnbruk och 1800 hade de ett gjuteri och mekanisk verkstad. Nu är det bara ett
museum för på 1970-talet lades det ner.
I romanen bosätter sig
Arn i Forsvik när han återvänder efter sin tid i Det heliga landet. Det är
också här som hans sonson Birger Magnusson, alltså Birjer Jarl, får att växa
upp med en mycket kunnig Farfar.
Färden fortsatte till Karlsborg.
Vi tittade inte så mycket, för här kom det första regnet och vi satt gärna i
bilen. Men Karlsborgs fäst-
ning är ur bruk nu. Vi åkte ändå in genom en port och där inne var det trevliga bodar, men vi tittade bara lite grand
och det såg ut som en
riktigt mysig stad.
Vi åkte in i Hjo också, men det blev en kort vistelse, för det fortsatte att regna. Vi såg många fina trähus och det såg ut som en riktigt mysig stad.
Kungslena ett lite konstigt namn, men lena betyder sluttning eller lid. Namnet nämndes första gången var efter slaget vid Kungslena 1208. Den Erikska ätten med Erik Knutsson i spetsen förlitade sig på stormännens hjälp. I slaget vid Lena, som följde på slaget vid Älgarås 1205, hade Sverker fått dansk hjälp. Erik segrade i en batalj som omfattade tusentals kämpande.
Arn stred där och vann förstås också.
Här i sluttningen bakom monumentet gick striderna.
Vi kom iväg ganska tidigt för vi ville se så mycket i detta område. Vi ville se en del kyrkor och klosterruiner som förekom i romanerna om Arn och även lite till. Den första kyrkan som vi ville se var Forshem, som inte ligger så långt ifrån Kinnekulle.
Vi fick också se relieferna som en som kallas Forshemsmästaren och här är en av relieferna.
I romanen anser man att det föreställer Arn, men i verkligheten kan det vara kyrkans donator från borgen Aranäs. Man vet inte vem egentligen.
Vi fortsatte till Husaby kyrka som ligger vid foten av Kinnekulle. I Arns berättelse sägs det att det var en kall vinter på 1100-talet när Arn kom in i kyrkan och den var varm. Under repetitionerna av julmässan såg han Cecilia och fann sitt livs kärlek.
Utanför kyrkan finns två gravmonument som förknippas till kung Olof och drottning Estrid. Kistorna kan dateras till sent 1100-tal.
I Husaby finns också en mycket gammal källa, S:t Sigfrids källa. En livskraftig historieskrivning berättar att landets förste kristna kung, Olof, döptes till den kristna läran i ett källarsprång i Husby. Man vet egentligen vem som döpte honom eller var det var, kanske i England, men man tror att det är den missionsbiskopen Sigfrid. Då skulle det vara i S:t Brigidas källa i närheten av Biskopsborgen.
Vi fortsatte sedan till Varnhem och såg den stora kyrkan med en klosterruin, museum och kryddträdgård.
Här var Arn som barn och det var här som han lärde sig skjuta med båge och pil. Här fanns et kloster för både kvinnor och män.
Kryddträdgården hade en egen plats.
I Gudhem var murarna på klostret mycket högre än vi sett för. Det var var ett nunnekloster. Här är den vackra kyrkan.
Om vi nu ska dra in romanen om Arn igen, så var det i det här klostret som Cecilia satt och trånade efter Arn.
Vi hade väl egentligen sett nog nu, men vi åkte ändå till Skara för att se domkyrkan. Den var mycket vacker och dessutom hade forshemsmästaren varit framme och gjort reliefer här också, men här kallas han Skaramästaren. Här är kyrkan.
Vi hade varit hos en god vän och ätit gott och tittat i hennes fina trädgård. Vi blev så småningom trötta efter den goda maten och drycken, så vi övernattade hos henne, som vi brukar göra när vi träffas. Ett par timmar efter frukost gav vi oss iväg på diverse slingriga vägar, men också bra vägar och till slut kom vi till Hed. Där fanns loppis, gårdsbutik, leksaksbutik och alla möjliga butiker, men den här gången köpte jag ingenting. Jo, vi drack kaffe och åt en god smörgås.
Gården blev mer och mer fylld med människor och alla hade regnkläder och paraplyer med sig. Vi väntade regn förstås.
Det var många sånger i ett häfte som skulle sjungas, men Tomas och en sångare brukar aldrig vara med, men eftersom Toves kusin ledde allsången, så hade Tomas tillfrågats. Han tyckte nog att det var kul och vi tyckte det gick mycket bra för honom. Här finns en del bitar ur repertoaren för den som orkar lyssna. Regnet kom när allsången var slut. Vilken lycka!
Vi övernattar nu i Köping för att se oss omkring i omgivningarna. Vi får se vad vi hittar.
Häcken behövde ju egentligen bli lägre, men vi ville ändå klippa den så att den blev så jämn som vi kunde. Om den skulle bli riktigt fin så borde den klippas hela vägen ner, men det får bli ett annat år. När man tittar på bilderna före och efter så kan man inte fatta att vi fyllde 2 fulla skottkärror.
Rosbusken skulle klippas hårt, så det blev 7 eller 8 skottkärror fulla. Det var förstås en massa taggar på dem, så man rispade sig både här och där. Busken hade nästan blommat ut, så det spelade ingen roll att vi klippte den. När den blommar är den fantastisk och den doftar också så underbart gott. Synd att ni inte känner doften.
California Poppy blev statsblomman i Kalifornien 1903. I år var festivalen för blomman den 26-27 april. Festivalen är från 10:00 till 06:00 båda dagarna, och äger rum och skur. Här i Sverige kallar vi blomman för Sömntuta, men den har inte bara brandgul färg, den har både rosa, vit och andra färger. California Poppy växer vilt i Kalifornien det gör inte Sömntutan.
Jag fick en påse med frön av en vän för ganska många år sedan och sen dess har de aldrig tagit slut. Ibland får jag ta bort en del för att andra växter också vill ha plats.
Vårt fläderträd som vi inte planterat, det kom av sig självt, blommar nu. Då får man bråttom att plocka de utslagna blommorna för att göra Flädersblomssaft av dem. Allt kan man inte plocka för det är alldeles för många, sen blir det ju bär på dem. Då kan man göra Fläderbärssaft och Grevinnesylt. Man tackar för det trädet.
Kvällen före Midsommar samlas många för att ställa upp tälten och samla ihop bord och stolar från oss och andra som ska vara med på festen.
Vi åt sillunch och drack snaps på förmiddagen och vi sjöng till snapsvisorna. Här bänkar vi oss och har en riktigt rolig lunch.
Sen är det den sedvanliga midsommarfesten med fiskdamm för de små och dans kring stången. Man går runt och hälsar trevlig midsommar till alla man känner. Där hittade vi Jannes bror, som står bredvid Janne och våra pojkar.
Sedan fortsätter festen med jordgubbstårta och lite senare ska det grillas och ätas igen.
Vi är många flera vid den här måltiden, men på den här bilden fattas alla som spelar hästskokastning. Janne vann, som han har gjort de flesta gånger och det är inte för att han tränat, för hästskorna tar vi bara fram på midsommarafton.
Julia vill hellre klättra i plommonträdet och det vill även många av de andra barnen.
