Barbros bildblogg

Elvis och Bobby är i själva verket Fredde Granberg och Peter Settman. Med andra ord är det Ronny och Ragge som återuppstår. De var ju väldigt populära på 1990-talet. Vem skulle kunna tacka nej till ett sån´t uppdrag, även om jag var i packartagen, eftersom vi åker till Salalah i natt.

Jag åkte alltså in till stan och jag skulle infinna mig på Brunnsgatan 26. Jag tog tunnelbanan till T- Centralen och knatade iväg uppför den långa trappan vid det första Kungstornet.

Med flåset i halsen var jag där uppe.

Här bakom dörren pågår inspelningen och kanske kan någon se mig, Jag hade bara något ord att säga, men jag hade väldigt roligt. Alla i rummet klappade händerna till mig när allt var klart. Fredde och Peter var riktigt nöjda och tog mig i hand och tackade. Programmet går kl 21.00 på kanal 5, men detta avsnitt kan dröja två eller tre veckor trodde grabbarna.

  

   

Vi har slarvat med promenaderna när det har varit så kallt och blåsigt, men idag gick vi en promenadi alla fall. Det var inte kallt och inte blåsigt, men riktigt mulet var det. Det blev en lite kortare bit på 3,4 km och det fick räcka.

Jag satte mig sedan ner och gjorde i ordning en dockskåpsdocka istället. Jag hade ju satt ihop huvud, armar och ben, som jag gjort på keramiken i våras. Nu skulle den stoppas upp lite och kläs. Jag bestämde att det skulle bli farmor i familjen, men hur skulle jag få lite grått hår på henne, jag hade bara en massa andra färger. Då sa Janne, att eftersom jag skulle klippa håret på honom innan resan till Salalah, så kunde jag ju använda lite av hans hårtussar. Sagt och gjort. Först klippte jag Janne, sedan fick dockan hår, men det var lite svårt att få till det. Så här blev det i alla fall.

Nu vill hon visa köket...

...och nu vill farmor lyssna på sitt barnbarn när han spelar på flygeln.

Idag var det en riktig latdag. Vi satt länge och tittade på morgonprogrammet vid TV. Sen åkte vi in till Åkersberga för att köpa en rullgardin. Det skulle vi ha gjort tidigare i veckan, men ibland har man ingen lust att gå i affärer. Vi hittade i alla fall en som skulle passa i vårt sovrum. Den gamla var så dålig, så det var hög tid. Vi skulle också ha köpt en till gästrummet, men de hade inte rätt bredd på rullgardinerna till det fönstret, så det blev tyvärr ingen.

Rullgardinen var inte särskilt svår att sätta på plats. Naturligtvis ska gardinerna sättas upp också, men när de ändå var nertagna, så fick de gå i tvättmaskinen.

    Efter att vi köpt rullgardinen åkte vi vidare till Coop. Vi skulle bara handla lite som fattades till maten. Vi gillar Coop och de har så trevlig och hjälpsam personal. Vi hoppas att det håller i sig, för affären har bara funnits där drygt ett år.

När vi kom hem var det dags att hämta posten och där låg två böcker som jag hade köpt, så att jag skulle ha lite lättsam och trevlig läsning på vår korta resa till Salalah om en vecka.

Lägg märke till att den lilla boken bläddras uppåt i ställe för att bläddra åt sidan. Den är så liten och lätt, så jag undrar om jag ser att läsa i den. "Analfabeten som kunde räkna" är en bok skriven av Jonas Jonasson som också skrivit "Hundraåringen". "Kaffe med musik" har jag också stora förväntningar på, för den författaren har jag läst två roliga böcker av för några år sedan.

Vi kom i god tid till föreställningen och passade på att se oss omkring. Täby Centrum har blivit ännu större än det var förr och nu börjar jag vänja mig och hitta var de olika affärerna ligger, det var svårt när det var tillbyggt.

När vi hade köpt biobiljetterna passade vi på att gå till Forex för att växla lite pengar till vår resa till Salalah. Salalah är en stad i södra Oman i guvernementet Dhofar vid kusten mot Arabiska havet.

Philomena är en mor som fick en son, när hon var mycket ung och barnet blev bortadopterad av nunnor mot hennes vilja. Hon fick hjälp med att söka efter sin son.  Modern spelas av Judi Dench, som är en fantastisk skådespelerska. jag har sett flera filmer med henne, bl. a. Hotel Marigold.

Filmen var mycket gripande och jag blev rörd vid många tillfällen och kände att tårarna rann. Filmen hade verklighetsbakgrund och jag kan verkligen rekommendera den. Jag ger den 5 stjärnor.

Efter filmen gick vi och åt mat. Vi hade en riktigt trevlig dag.

Någon gång i månaden och ibland oftare träffar Janne några kompisar och sätter sig och spelar lite låtar.

De har träffats i olika orkestrar och storband där de tränat, men de här träffarna är lite mer på skoj och jag tycker det ser ut som om de har kul.

Anne-Marie bor på äldreboendet Korallen i Vallentuna. Jag minns så väl när hon kom och hälsade på oss hemma när vi var små. Ofta hade hon någon liten sak eller godis med sig. Jag minns särskilt vid påsken, när hon hade fina påskägg med sig. Här är vi riktigt små, vi får gå ut på promenad med vår moster och jag tror det är på Skeppsbron. Året är 1949 och Anne-Marie är 25 år.

Fortfarande är vår moster glad och rolig och hon är så go´och fin.

För det mesta har vi varit två eller tre, men idag var det söndag och då kunde alla fyra uppvakta henne.

Igår konstaterade Linneas läkare att det hade gått hål i örat på henne. Det verkar som om det inte vill läka ordentligt, men så är det ibland med "öronbarn". Linnea hade först varit hemma måndag till onsdag med feber och fick sedan gå till skolan, eftersom hon var pigg och feberfri på torsdagen. Enligt läkaren hade det troligen gått hål redan på måndagen.

Det började värka i örat på eftermiddagen i skolan, så idag var det bara att vara hemma igen. Hon var skapligt pigg med bara lite feber.

Ute snöade det länge. På förmiddagen snöade det utan att man såg ett moln. Himlen var blå och man kunde undra varifrån snön kom. Sen mulnade det till och det kom jättestora snöflingor.

På eftermiddagen upphörde snöandet och jag kände att jag måste komma ut, så jag skottade både vår och Tomas uppfart. Janne fick sitta inne hos Linnea.

Visst tyckte vi att det borde varit snö på julafton åtminstone, men vintern ville tydligen inte komma då. Jag kan väl erkänna att jag tyckte att det kunde fortsätta som det var, när snön inte kom när den skulle. En vinter med barmark och plusgrader är faktiskt inte så dumt, men så tycker nog inte alla barn att det ska vara.

Vi tog en skaplig promenad idag och det var kallt om både näsa och fingrar, trots att vi klätt på oss ordentligt. Det var årets premiär för kängorna med broddar också. Visst var det vackert med snön och isen som håller på att lägga sig, men vintern är i alla fall inte den årstid jag älskar mest. Här är några dagsfärska bilder.

Det är så härligt med alla fina blommor som står överallt och Anna gjorde ett fint collage till mig. Det ska jag rama in och sätta upp tillsammans med ett som Janne fick på sin 70-årsdag.

Igår hade jag min födelsedagsfest för mina nära och kära, vilket innebär mina barn, barnbarn, systrar och allas tillbehör. Vi skulle bli 15 stycken, men Sebastian var inte med, för han skulle vara i skolan på måndagsmorgonen och Annas Lars hade en väldigt besvärlig jour, eftersom det hade kommit mycket snö och det kunde bli riktigt halt. Han jobbade i stort sett hela natten.

Jag fick mycket vackra blombuketter och även trevliga upplevelser. En upplevelse fick jag av Janne och det var en önskan, som jag hade haft i riktigt många år, en övernattning i Ishotellet. Jag fick som sagt många trevliga saker, som jag kan ta ut lite senare på året i och med att det är just upplevelser.

Vi skålade i champagne och åt en god middag. Jag hade förberett det allra mesta, men vid bordet fick jag sitta stilla och prata med alla och jag hade det riktigt trevligt.

Tomas grillade köttet som jag gjort i ordning.

Förrätten

Dags för huvudrätten.

Till sist blev det kaffe och tårta.

Innan vi skiljdes åt på kvällen tog Göran en bild på oss systrar med gubbar. Det kunde vara kul att ha, eftersom det var exakt 10 år sedan vi tog ett gruppfoto, även då höll Göran i kameran.