Även en mulen morgon har sin charm.
Idag kom våra söner Tomas och Göran hem från Finland där de varit på semester. Tomas son Sebastian kom samtidigt. Vi bestämde oss för att grilla och äta tillsammans.
Jag själv gjorde marinad och marinerade köttet och kokade potatis. Janne dukade bordet och underhöll oss med musik. Tomas var arbetsledare och fixade fram ett gott vin som Göran provade. Sebastian grillade fläskkarré och Hallumi och Göran gjorde en god sallad.
Sedan var det bara att äta och njuta.
På vår lillsemester övernattade vi i Sala. Vi valde Sala stadshotell, men upptäckte fort att det inte var något bra val. Visserligen låg hotellet mitt i stan och det var ju bra, men det var inte alls fräscht och saknade luftkonditionering vilket hade behövts. När man tittar på en bild av rummet ser det helt OK ut, men redan när man kom in genom korridoren kände man en unken luft, kanske mögel eller något annat. Det var faktiskt tungt och svårt att sova i rummet. Receptionen var nästan hela tiden obemannad och frukosten var inte mycket att hurra för. De hade så dålig juice, att ingen kunde dricka den, för det kändes som gammalt surt diskvatten. Nej, ingenting att rekommendera och inte var det billigt heller. Passa er för det hotellet.
Vad som var desto bättre var restaurang Akropolis. Vi var hungriga och åt en Fläskfilé Oscar och därtill husets vin. Kyparen var mycket trevlig, maten var mycket god och priset var bra. Mätta och nöjda gick vi på promenad. Staden är lite charmig med gamla och nya hus blandade och vattnet med sin fontän och broar är trevligt att gå runt.
Vi hittade också gamla vänner från Hofors som hade flyttat till Sala för 40 år sedan. Nu var de pensionärer som vi och vi satt och pratade en lång stund på kvällen.
Efter övernattningen hade vi lite planer på att se en del saker, men det regnade så vi vände hemåt.
Nu är inte Torsåker i Hofors kommun känt enbart för Kronblom och gruvor, för många känner det som stället där man kan köpa massor av olika sorters pelargoner. Det är verkligen roligt att gå runt och titta på alla sorter. Det största problemet är faktiskt att man inte kan låta bli att köpa nya sticklingar. De hade dessutom slutförsäljning för säsongen och där var massor av folk som ville handla 3 sticklingar för 100 kronor. Jag kunde inte låta bli att utöka mina sorter, för jag köpte 6 stycken, Whychwood, Jay´s golden bird´s egg, Appleblossom rosebud, Splendid, Black Knight och Rookley.
Vill man ha lite kaffe och pelargonkaka kan man sitta skönt i deras trädgård och fika också. Pelargonstället heter Bergabacken och ligger i byn Berg i Torsåker och vi upptäckte att de även har kalkoner. Just när vi åkte därifrån upptäckte vi grisar också, så de har nog att göra så det räcker. Ett trevligt ställe var det i alla fall.
Nu står mina omplanterade nya sticklingar tillsammans med några av mina övriga pelargoner på verandan. Det blir spännande att se hur de växer.
På Hofors kommuns hemsida kan man läsa denna text:
”Gruvan
Storberget rymmer i dag ett 60-tal dagbrott med varierande djup, allt från några få meter till Penningegruvan som är 196 meter djup. år 1781 började gruvarbetarna bryta Stollgången, en 265 meter lång gruvgång rakt in i Storberget. Gången underlättade dels transporten av malm och den dränerade gruvan från vattnet.
I dag är Stollgången och Storbergsgruvorna öppen för visning. Besökarna får vandra hela Stollgången fram till Stillgruvans mäktiga dagöppning och vidare in i Djupgruvan. I Djupgruvan kan man se en hästavandring och andra föremål som hör den gamla gruvhanteringen till.Efter visningen kan man gå ut samma väg man kom eller utmana de ca 220 trappstegen i 47 meters stigning upp på berget. Varma kläder och rejäla skor rekommenderas eftersom det är kallt i gruvan!”
Gruvan i Storberget väckte nyfikenhet även när vi bodde i Råbacka. Vi gick ofta upp på berget för att kika ner i hålen. Ibland släppte vi ner en sten för att höra hur lång tid det tog innan den slog i botten på gruvan. Vi varnade våra barn och var mycket noga med att de inte fick gå dit själva, för det var bara en enkel vajer runt hålen och det var lätt att det skulle hända en olycka om man var nyfiken och ville titta ner i hålet. Jag minns inte året, men någon gång i mitten av 70-talet, hände det som inte fick hända. Två barn till en besökare i området var ensamma uppe på berget och lekte. Den ena föll ner i ett stort hål och omkom. Eftersom ingen då hittade nere i Stollgången, som var låst på den tiden, fick man ta upp pojken uppifrån berget, vilket var ett svårt och farligt arbete. Det blev plötsligt ännu värre för oss småbarnsföräldrar, när denna olycka hade hänt och stämningen var dyster. Äntligen satte man ordentliga skydd runt alla hål och vi sa alla att det var ju typiskt att det skulle hända något innan skydd kom på plats.
1991 öppnades gruvan för visning och trots att vi har återvänt till vårt gamla Råbacka många gånger har vi inte gått någon guidad visning förrän nu. Det var mycket trevligt att äntligen få gå hela Stollgången och se dagbrotten nerifrån istället för uppifrån. Det var mycket kallt inne i Stollgången och vi såg faktiskt snö på några ställen, så vi fick klä på oss lite extra.
Jag tog många bilder, men här kommer några av dem. Bild 3 visar en bild av Gruvfrun i taket på Stollgången, bild 6 är Stillgruvan, bild 9 ett vattenfyllt hål och den sista tror jag var Djupgruvan.
Trots att vi bodde nära Walls kalkbrott i 16 år kände vi inte till det. Troligen var det just ingenting att se på den tiden, för brottet hade fyllts med ett beredskapslager för stenkol. 1986 tömdes brottet på kol och vattenfylldes. Vi flyttade från Råbacka i Torsåker 1982 och då var det ju alltså inte vattenfyllt.
Kalkbrottet har nu blivit mycket populärt både för dykande och hoppande ungdomar men också för fritidsfiskare. Det finns lite småfisk där, bl.a. abborrar.
På YouTube kan man se ganska många små filmer där ungdomar hoppar och dyker ner i kalkbrottet, vilket inte ser alldeles ofarligt ut.
Länsmuseet i Gävleborg skriver följande om Valls kalkbrott:
”På 1700-talet började man hämta kalk från Valls kalkbrott vid Igeltjärn till de många hyttorna i trakten. Senare levererades kalk till järnverken i Hofors och i Sandviken och till sulfitmassafabriken i Hammarby. Brytningen upphörde på 1950-talet. Dagbrottet som är 500 meter långt, 20-30 meter brett och cirka 25-30 meter djupt är nu vattenfyllt – och en imponerande sevärdhet som berättar om de forna Torsåkersbornas arbete och företagsamhet. Kalkbrottet ligger vid Igeltjärn, 2 km söder om Torsåker.”
Jag gillar att fotografera fåglar och för det mesta går det bra. De små fåglarna kan man smyga sig på ganska lätt. Den lite luggslitna sädesärlan poserade gärna på flera bilder.
Jag har dock stora problem med mina skator. Vi har nämligen ett par skator som alltid sitter på särskilda platser i trädgården. Jag tror faktiskt att det är samma skator varje gång. Alltid när jag närmar mig flyger de iväg. Jag har försökt få en av dem i närbild hela sommaren, men misslyckats. Nu fick det bli en bild på långt håll när en av skatorna sitter på småflickornas gungställning. Där och på ett par ställen till ser jag dem mycket ofta. Man skulle kanske skaffa ett teleobjektiv…
I min rabatt finns liljor som jag inte vet namnet på. De är lite rosa på baksidan och blekgula när de slår ut. De har en underbar stark doft. Det vore roligt att veta vad de heter.
Scandinavian Masters är en golftävling som återkommer varje år, men på olika platser. Oftast har den spelats på Barsebäck, 8 ggr. Den har också spelats på Drottningholm, Forsgården, Kungsängen och Arlanda stad. Många internationellt kända golfare har vunnit, men även svenskar som ex. Jesper Parnevik och Peter Hansson.
I år spelas den på Bro Hof Slott Golf Club strax norr om Stockholm och banan är underbart vacker och välordnad. Det fanns många bra platser för åskådare, men banan var lång, en riktig mästerskapsbana. Vädret var svalare än det varit på länge och det blåste rätt mycket ibland. Så småningom kom det första riktiga regnet på många veckor. Nordeas regncaper kom på, så det gick att hålla sig ganska torr ändå. Det var spännande på slutet och vi satt så att vi såg både hål 17 och 18. Hål 17 var ett riktigt svårt hål där spelarna skulle träffa en liten green från långt håll och runt greenen var det vatten. Det blev många plums av bollar, men sista bollen med de två ledande spelarna klarade sig fint. De stod efter dagens spel på -10, så de spelar i ledarbollen tillsammans även i morgon, sista speldagen.
De ledande är sydkoreanen Kyung-JU Choi och svensken Richard S Johnson. Må bäste man vinna! Det behöver ju inte bli någon av dessa två.
Här kan man läsa mer: http://www.scandinavianmasters.se/nyheter/1298425-choi-och-johnson-gar-sist-igen
Vi tog en biltur med våra gäster för att visa dem en liten bit av Roslagen. Vi körde kustvägen mot Furusund och stannade ett tag och tittade vid färjeläget. Sedan tog vi oss till Furusunds värdshus alldeles vid Furusunds brygga och drack kaffe. Vi satt där och njöt och tittade på båtlivet. En av Vikings stora båtar gick förbi medan vi fikade.
Vi körde en annan väg tillbaka och kom förbi Länna kyrka, som delvis är från 1300-talet. Den har troligen byggts till på 1400-talet. Den gamla klockstapeln uppfördes 1767.
Sen kom vi till Finsta gård där den heliga Birgitta sägs vara född 1303. Vi gick in till hennes bönegrotta där hon antas ha fått sina första uppenbarelser.
