Barbros bildblogg

1959 var jag 15 år och blev en av fem prefekter på Östergården. Vi skulle vara någon sorts ordningsvakter eller ”halvfröknar”.

Vår föreståndarinna Anna-Stina Ehrenborg-Ehrlin hade bestämt vilka som skulle klara uppgiften som prefekt. Hon hade någon förebild av prefekter från engelska internatskolor. På terminerna arbetade hon som språklärare på söder i Stockholm. Det var en mycket generös människa, men också mycket sträng. Hon var mycket mån om att denna koloni skulle kunna visas upp utan anmärkningar. Hon betalade själv nya madrasser till oss prefekter, för att vi skulle ha det bra och sova skönt. Vi fick åka till kollon dagen innan de övriga barnen kom och hjälpa till att allt skulle vara i ordning. Ibland var vi lite rädda för Anna-Stina och det var när hon hade migrän. Många gånger var hon mycket förstående och bussig, som när vi fick komma in i hennes sovrum på natten och lyssna på matchen mellan Ingemar Johansson och Floyd Pattersson.

Anna-Stina bodde tillsammans med en väninna, Maja Carlström, som hade en tygaffär i stan, men hon kom ut till Östergården ibland på helgen.

En gång kom Maja med stora tygrullar och bad oss välja vilket tyg vi tyckte om. Alla i personalen och alla prefekter skulle få sy sig en kjol. Vi blev jätteglada och sydde efter mönster som Maja höll med. Tygerna var så vackra och vi tyckte att vi blev så fina.

Här är några uppklädda för att gå på dans i båthuset tillsammans med Storgårdens grabbar.

Vi prefekter tvättade de flesta av våra kläder själva nere på bryggan, men en del lämnades till tvätt.

Ett par gånger fick jag i uppgift att tvätta Anna-Stinas underkläder och det var inte så poppis. En gång blev det riktigt pinsamt. Jag stod och doppade hennes stora byxor i handfatet när en av de andra flickorna kom förbi. Hon ropade högt: ”Tvättar du brandsegel?” Alla skrattade glatt, men inte Anna-Stina som var på väg ner till tvätthusen och hade hört allt. Hennes humör var inte på topp efter detta.

Nere vid tvätthusen gjorde vi oss rena innan vi skulle lägga oss. Tvättvattnet tog vi i sjön, men tandborstvatten tog vi ur en kran. Här är jag på väg för att slå ut mitt tvättvatten.

Det var ju under den här tiden Robban Broberg hade bildat en skiffelgrupp och vi skulle ju inte vara sämre. Vi satte ett kvastskaft på en låda och spände fast en g-sträng. Sen var det förstås balja och tvättbrädor förutom gitarren. Sen var ”The Eyes skifflegroup” fixad. Östergården kallades av oss för Ögat, därav namnet. Här medverkade Nalle, Pettan, Gojan, Olle och Lizzan.

I samband med Skiffelgruppens uppvisning gjordes en del andra uppträdanden och i det sammanhanget klädde vi ut Iji till spätta.

Pricken och jag tyckte nog att vi var lite tuffa i dessa kläder.

Ibland skulle vi klä upp oss för utegång och då såg vi lite snyggare ut. Då hade vi oftast midsommarkläderna.

De flesta pojkkolonier hade ett fotbollslag och vi åkte till många av matcherna som de hade. Här är det Storgården som ska spela mot en annan kollo och då hejade vi förstås på dem. Det var ju med dem vi dansade i båthuset vid flera tillfällen under sommaren. Jag hejade nog mest på Musse, för honom var jag lite kär i. Vi dansade en hel del med varandra.

Här är killarna i laget. Från vänster: Jackan, Styrman, Gäddan, Musse, Eken, Gurkan och Jotan.

Vi var många flickor på Östergården, c:a 50 vill jag minnas. Då behövs det en hel del personal. Förutom kökspersonalen och föreståndarinnan fanns dessa fyra kvinnor. Det fanns ytterligare en. Från vänster sitter Birgit, Keje, Karin och Cajsa.

Här sitter fröken Berit i fören, ror gör Lizzan och i aktern sitter Cajsa. De är på väg till Kärleksön. Vi hade två eller tre roddbåtar och om man hade tagit magistermärket fick man ro ut ensam eller tillsammans med några andra simkunniga. Ganska ofta tog vi chansen att ro till Storgården. Flytvästar var det naturligtvis inte tal om.

Det har varit extremt många besök till min förra kolloblogg, så jag har bestämt mig för att lägga ut flera bilder. Kanske väcker det lite nostalgikänslor hos en del. Kollolivet är ju utan tvekan lite speciellt och för mig var det självklart att det var kollo som gällde när sommaren kom. Alla härliga kompisar, bad varenda dag, tvättning och bastning i badhuset, simtävlingar vid Stärneborg, kämpandet med sysslorna (städning, disk, tömma och tvätta pisshinken osv.).

Samtliga bilder är från 1958 när jag var på Östergården.

Ingen av oss flickor tilltalades med det egna namnet. Jag hette Bambi och min bästa kompis hette Pricken. Vi höll ihop som ler- och långhalm.

Här sitter jag och solar på den grå kollofilten.

Pricken hade mycket god hand med hundar och föreståndarinnans hund Cherie sköttes av oss två. Vi såg till att den fick sin mat på bestämda tider osv.

Eftersom vi gick ut och gick med hunden flera gånger om dagen så hade vi  lite större friheter än de andra. Ibland tog vi chansen att sitta upp på bondens arbetshäst i en paus på promenaden. Bondgården låg mycket nära Östergården. Det var där vi hämtade 50-litershinken (eller var det 25?) med mjölk. Det var ett slit att få upp den på vedkärran och köra den hem till kollon.  

Det fanns två hus med sovsalar, det här är huset jag och mina kamrater sov i. Det låg nära vattnet med härlig utsikt. I huset till vänster är det kök och matsal. Disken låg på undervåningen och dit kånkades varmvatten när man skulle diska.

Jag minns också brandövningarna när signalen gick och man snabbt skulle ner för brandstegen. Någon av ledarna pumpade upp vatten och alla barn bildade en lång rad och hinkarna langades mellan oss för att sedan spruta eller kasta vatten på en tänkt eldhärd.  

Här har jag, Pricken och Kacka fått i uppgift att tvätta alla fönster i huset.

Här är Kina och Pricken på klipporna vid Ålands hav.

Här har vi en samlad trupp på en annan klippa vid samma hav. När man tröttnade på solandet tog man med sig sin badmössa och gick in i skogen och fyllde den med blåbär.

De två ledarna på bilden heter Karin och Cajsa.

Nu i valtider pratar de olika partierna om livskvalitté, underlättnader för barnfamiljer, skattelättnader osv. Alla tävlar de om att genomföra de bästa reformerna. När valet sedan är klart händer inte så mycket, det mesta är visioner. Klart är att klyftorna har ökat mellan de som har pengar och möjligheter  och de andra som nästan inget har eller mycket litet. De som har alla möjligheter skickar sina barn på ridläger, seglarläger, vildmarksläger eller åker på en trevlig sommarsemester med föräldrarna. För dem finns det många varianter. De som inte har råd, vad gör de? Många barn är kvar i stan och en del har kanske möjligheter att åka med någon badbuss till vatten, men sen?

Även om man förr i tiden inte hade mycket pengar eller möjlighet till att resa till landställen kunde man alltid åka på barnkoloni eller kollo, som man kallade det. För många stadsbarn var det helt gratis och det var ”Barnens dag” som finansierade det. Hade föräldrarna det gott ställt fick barnen åka ändå, men då fick de betala. När man träffades på kollo var det ingen som visste vem som var ett ”gratisbarn” eller ett betalande, så man kunde känna sig jämställda.

Jag var kollobarn i 12 år, det är mycket. Jag undrar hur många som kan tävla med mig. Man åkte i början av juni och kom hem i slutet av augusti. Jag älskade att vara på kollo. Där fanns ju massor av kamrater och ganska snart hittade man en bästis som också kom tillbaka nästa och även nästa år. Man fick bada varje dag, även när det regnade. Man tog alla simmärken som fanns och det som nog var allra bäst var dansen i båthuset med killarna från Storgården.

1947, -48, -49, och -50 var jag på Barnaglädjens barnkoloni på Tynningö. Vi åkte Vaxholmsbåten från Stockholm. En liten axelväska var packad med godis och frukt, men man hade en liten resväska också. Eftersom jag var mycket liten när jag var där minns jag inte så mycket från den tiden, men jag tror inte att jag hade tråkigt.

En syssling, Svante, tar avsked av mig 1947.

 Resklar 1949.

Resklar 1950.

1951, -53, -54, och -55 fick jag åka tåg och buss till Barnens Ö  på Väddö. Dit åkte man när man hade börjat i skolan. Att jag inte var på kollo 1952 berodde på att jag hade fått en liten syster som jag inte ville åka ifrån. Jag var alla de fyra åren på kolonin Larsbacken. Där fångade jag kräftor för första gången i mitt liv, men det var personalen som åt upp dem. Jag har många glada minnen från Larsbacken.

Vi badade i Ålandshav och det var inte så noga med baddräkt på den tiden.

Huset där alla sovrum fanns.

1956, -57, -58, och -59 var några av åren när jag gick i flickskolan. Då åkte man också till Barnens Ö, men till Östergården. Därifrån har jag också många härliga minnen och många foton, men här nöjer jag mig med två. Här hade vi mycket större frihet, för vi var ju mycket äldre. Vi hade olika arbetsuppgifter varje dag. Jag tror jag minns de flesta som exempelvis städa sovsalen, skala potatis, diska, skura toaletterna, hämta ved och tömma kisshinken, ja man hade den mitt i sovsalen för det fanns bara utedass.

Här sitter jag tillsammans med alla kamraterna i min sovsal. På bilden ser det ut som om jag hade tråkigt, men det hade jag aldrig. Vi hade speciella namn på kollo.

Uppe från vänster sitter: Ewe, Pettan, Bambi, Gojan. Mitten: Lissan, Kacka, Iji. Längst ner: Pricken med föreståndarinnans hund Cherie, Olle och Tempo.

Sterneborg var simstadion där vi tog alla våra simmärken. Där trivdes vi mycket bra. Det var uppmätt en 50m-sträcka mellan två hopptorn, varav vi ser det högsta på bilden. Vår lärare i hopp hette Heinz Wiese och han fick mig att göra svanhopp med ansats från 7 ½ m. Det blev 3 poäng för Guldmagistermärket.