När man har födelsedagskalas brukar det sluta med att alla barn får en påse med godis och kanske någonting annat i också, men den här dagen måste man gå på skattjakt innan man fick sin påse.
Sebastian gillar att sjunga och spela precis som sin pappa Tomas. Ibland får han chansen att uppträda i skolan och den här gången spelade Tomas in när Sebastian framträdde. Vi hoppas att han kommer ihåg att säga till oss nästa gång han ska sjunga.
Här sjunger han låten Run to the Hills, som ingick i Iron Maidens album The Number of the Beast som kom ut 1982.
På morgonen fick Julia, som fyllde 7 år, leta efter en bur. Sedan åkte de iväg för att köpa kaninen som Julia ville ha. Glädjen stod högt i tak, för hon har länge längtat efter ett djur.
På eftermiddagen och kvällen var det fest. Tomas gick ut i mörkret på altanen och grillade entrecote och inne var det full fart med förberedelser. Maten var mycket god och vi hade trevligt till långt fram på kvällen.
Skönt att kunna gå och se en film mitt på dagen. Vi gillar att gå på bio och när man är pensionär, så går man ju dessutom in med barnbiljett.
Jag var lite skeptisk i början av filmen. Det började lite segt, men den tog sig ganska fort. Vi tyckte faktiskt den var kul, men jag skulle kunna tro att de yngre biobesökarna inte gillade den lika bra som vi. Det var lite nostalgi och Jon Skolmen var förstås bra som vanligt. Jag gillar också Lasse Åbergs lite torra skämt.
Vi drack goda drycker och åt mycket god mat, eller vad sägs om älgfilé med goda tillbehör.
Efter maten, men före tolvslaget, badade vi i deras bubbelpool, som var infälld i den inglasade altanen. Det var varmt, skönt och roligt att sitta där och prata med varandra.
Sen titta vi på himlen som sprakade av fyrverkerier.
Man ser fler fåglar än vanligt den här vintern. Kanske är det en del som inte flyttat söderut. I så fall får man önska en fortsatt mild vinter, annars blir det svårt för flyttfåglarna.
De här fotona tog jag idag på vår promenad, men jag har svårt att se vad det är för fåglar. Mesar eller finkar bör det väl vara, men vad heter de? Kanske är det pga. solen som skiner så starkt på dem, som gör att jag inte riktigt kan se vilka fåglar det är. Den där tydliga svarta randen över ögonen känner jag inte igen.
Vid lunchen kom vår dotter Anna med fästman och vi åt julgröt och skinka traditionsenligt.
Tomten kom tidigare än vanligt, så julmiddagen blev efter tomtebesöket. Småflickorna var duktiga, som fick vänta med att öppna julklapparna, tills vi ätit middag och då var även sonen Göran på plats, som hade jobbat på förmiddagen.
Nöjda och mätta ägnade vi kvällen åt att se på varandras julklappar och njuta av kvällen.
Vi tog tunnelbanan till gamla stan och gick upp till Stortorget för att se om det var ungefär som förr i julbrådskan. När jag gick i skolan sprang vi ibland dit på lunchrasten för vi tyckte det var så roligt med alla stånden.
Vi fortsatte sedan genom Gamla stan och vidare till Kungsträdgården. Även där fanns det bodar med diverse julsaker och skridskoåkningen hade kommit igång.
Efter filmen var det förstås mörkt, för det är inte ljust så länge den här tiden på året, men nu vänder det. Det ska bli skönt att se när dagarna blir längre.
