Barbros bildblogg

På vägen upp och ner låg det snö utefter vägen mellan Uppsala och Skutskär. Som tur var hade vi garderat oss med vinterdäck på bilen.

 När vi kom upp till Hofors var det faktiskt lite kallt, men himlen var alldeles blå och jag tog en bild från området Bönhusberget för att det var så vackra höstfärger.

Vi gick sedan ner till badplatsen vid Edsken, som sjön heter. Här är det mycket vackert.

Jag tog också en panoramabild över området. Vid de plankor man ser på bilden kan man parkera en husvagn och sedan har man då en liten altan. Har man ingen husvagn, så kan man hyra ett litet hus vid badet.

Nu var det revydags och månen började gå ner.

Här har vi duktiga revyartister. Majken, Zlatan och Myggan.

Vi sov gott och vaknade till en ytterligare vacker dag. Nu åkte vi till Edsken igen, men i närheten av Edske masugn. Här finns det flera badställen, där man kan vara lite mera för sig själv.

Det första besöket var ett ställe där de väver silkesmattor. De visade hur man får silkestråd också vad man använder för de olika färgningarna.

I går på vår lediga eftermiddag var jag och Janne och tittade på hur tonårspojkar gjorde bokstöd. Nu fick vi se hur de skulle vikas ut och det fanns också fina träaskar som var svåra att öppna, men vi lyckades lösa det.

Det fanns också ett museum för handarbeten.

Det var roligt att gå ut på den lokala marknaden där de sålde allt, tyg, fiskespön, frukt, kött, ris, godis mm.

Efter lunch väntade bussen på att köra oss till flygplatsen, för att ta oss till Tashkent.

Vi hann faktiskt med en liten kort tunnelbanetur i Tashkent. Stationen var jättetjusig med fina lampor i taket, men ta en bild fick vi inte. Jag har lånat en film från Youtube, men jag tror det var den tredje stationen i filmen, hängande tjusiga, där vi gick på tåget.

Vi skulle sova tidigt den här kvällen för vi väcktes 05.30 för att åka hem, men vi hade ändå en avskedsmiddag och det var trevligt. Janne höll ett litet men bra tacktal till Sven Andersson och här är ett par bilder och vi tror att han blev jätteglad för då brukar han spela apa.

Vi var ett gäng som sedan gick in på en pub och hade lite extra roligt efter middagen och notan efter oss var ganska hög eller...?

Hela den här resan har varit fantastisk, lite pressat program ibland, men desto mer har man lärt sig. I Uzbekistan var alla människor så rara och trevliga och landet var rent och snyggt, inte en massa skräp på gatorna. Inga påhopp av försäljare, utan man kunde titta i lugn och ro på alla fina saker.

Bomullsplockarna i Turkmenistan var mycket trevliga, när vi stannade och tittade på bomullen, men däremot skrek och visslade poliserna så fort man gjorde något fel. Det kändes att man var iakttagen och det gör den stora skillnaden jämfört med Uzbekistan som var mycket vänligare. Kanske inte så konstigt att det bara kommer 6000 turister om året till Turkmenistan.

Den gamla staden är delvis intakt från 1700-talet och runt omkring fanns en fantastisk mur. Vi bodde alldeles vid muren.

Bakom murarna upptäcker man en museistad som är späckad med moskéer, mausoléer, palats, minareter och inte minst madrassas. Byggnaderna har mycket turkosa mosaik och det är så vackert.

Här är en plan över staden.

Här är statyn med mannen, al-Khwarizmi, som givit namn åt algoritmen. Han var en mycket stor matematiker.

Här är ett fängelse i Khiva. Det ser inte så trevligt ut, speciellt eftersom de kunde vara 15 fångar i detta rum.

Så här kunde det se ut i myntverkstan.

Här är en moské med många pelare.

Här kommer ett antal bilder från staden. Vi skojade mycket när vi gick runt och tittade på saker.

Vi flög till Dashoguz som ligger mycket nära gränsen till Uzbekistan. Vi drack lite te på en ganska tråkig restaurang och åkte sedan vidare till Kunya-Urgench (sv. Rich woman). Huvudstaden från 1000-talet var mycket viktig på den tiden sidenvägen användes flitigt, så det var en stad med många invånare. Staden förföll när Djingis Khans och Timur Lenks ödeläggande fälttåg skedde 1221. Det var ett mycket stort gravfält med krigare som dödats och man vet inte hur många de faktiskt är, men man använder fortfarande fälten med moderna gravar. Allt är helig mark och där finns Turabeg Khanym-mausoléet som man egentligen inte vet riktigt vad det användes till, men den var fantastisk med dubbla kupoler.

Minareten är nu 64 m hög, men tidigare var den 84m.

Det fanns också fler mausoleum.

Hit vallfärdar många kvinnor för att rulla ner för backen här, för att de önskar sig barn. Man kunde också lämna leksaker för att deras önskan ska slå in.

Ja, så var det dags efter lunchen att åka till gränsen för att komma tillbaka till Uzbekistan. Det var lika besvärligt som att komma in i landet. Man ska fylla i papper igen och gå med passet i hand för att visa det fem gånger för att komma ur Turkmenistan. Det var t.ex. en mycket omständlig procedur att få komma till en toalett. Sen skulle man gå ca 1 km igen. Janne som hoppat över toabesöket skulle ställa sig och slå en drill vid sidan av vägen, där han trodde att ingen såg honom, men gränspolisen stod i ett högt torn och siktade med gevär och det blåstes i visselpipa och ropades. Det blev att knipa istället. Sen var det ytterligare 6 passvisningar innan vi kom in i Uzbekistan.

Nästa mål var staden Khiva.

Vi kom på kvällen och möttes av en bred huvudgata med stora höga hus klädda i marmor och naturligtvis var de fasadbelysta. Vi ville förstås fotografera från bussfönstret, men fick bara fota vissa hus. När vi kom till vårt fina hotell fick vi inte heller fota det utvändigt, för det låg för nära presidentpalatset och alla officiella byggnader. Det fanns många poliser och gjorde man något man inte fick, så skulle det drabba guiderna.

Hotellet var fantastiskt och här hade vi det riktigt bra.  

Inte långt från Ashgabat låg  Nisa, en gammal stad från 247 f. Kr, centrum för riket på den tiden. Staden låg med höga berg bakom och där bakom bergen är gränsen mot Iran. Marcus Crassus var en ledare i staden som hade 44000 krigare och när Romarna kom 247 f. Kr. hade han metoder som inte använts förr. Det första var att de hade stora trummor och trummade, andra fladdrade med rött silke, som såg ut som eld på håll. Sen kom två grupper krigare på häst och stormade fram för att sedan tvärt vända tillbaka och sköt bakom ryggen. Sen hade de trupper med pil och båge. 24000 romare dog och de som klarat sig flydde till Kina. På så sätt erövrade Crassus ett mycket stort rike.

Den gamla staden var mycket sparsamt renoverad. Vi gick runt i staden och man kunde känna hur det fungerade och vi såg på några ställen hur det egentligen skulle se ut.

Vidare såg vi en moské med 4 minareter och den byggdes för presidentens familj som dog i en jordbävning 1948.  Presidenten som föddes 1940 var alltså bara 8 år när föräldrarna och syskon dog och han blev ett barnhemsbarn. Nu ligger även han själv där. Han dog 2006. Inga bilder fick tas någonstans inomhus, men utvändigt var det OK.

Det fanns många statyer på presidenten och en av dem hade stått i centrala Ashgabat och den vred sig runt, så att presidenten skulle hela tiden titta mot solen. Nu när folket hade en ny president så har den flyttats till en ny plats i utkanten av staden.

Ett mattmuseum som var fantastiskt var vi också på, men där fick man inte ta bilder. Däremot fick vi ta bilder på The indipendent place med fredsmonumentet och där är förstås även presidenten.

 En staty av en bok, som den tidigare presidenten skrivit. Den måste alla läsa och lära sig och den var översatt till alla språk, även till svenska.

Till sist fick vi se fantastiska hästar, som var smidiga snabba och mycket vackra. De riktigt glänste om dem. Så här står det i Wikipedia:

” Achaltekeer eller akhal-teké är en hästras från regionen Achal i Turkmenistan med stor kraft och uthållighet, en god galopphäst som även passar för distansritt, dressyr och banhoppning. Hästrasen upptäcktes 3000 - 2000 f.Kr och är en direkt ättling till den turkmenska hästen som levde under antiken. Achaltekeern kan vara världens äldsta hästras och deras förfäder var troligtvis de första hästarna som domesticerades.

Achaltekeern är en fullblodshäst och har en mankhöjd på omkring 150 centimeter. Rasen kan ha alla färger utom skäck och tigrerad, men vanligast är en gulbrun färg och pälsen har alltid en metallisk glans. Rasens exteriör är slank och smidig med väl utvecklade leder. Rasen är idag rätt ovanlig med ca 3500 exemplar i världen, varav de flesta finns i Turkmenistan och Ryssland. ”                   

På vägen från Mary till Merv steg vi ur bussen för att titta lite närmare på bomullsplockningen. Där fanns ett antal kvinnor och även en liten flicka som nyfiket tittade på oss, liksom vi tittade på dem när de plockade. Det blev lite roligt, för de ville bli fotade med oss och vi ville gärna ha dem med på bild.

Här i Turkmenistan skördar de bomull 6 ggr/säsong. Först blir det tjocka knoppar, sen kommer blomman och sist bomullen.

Vi fortsatte färden och den första staden Merv var från 600 f.Kr. Citadellet låg uppe på en kulle, men det var den ursprungliga nivån på marken på den tiden. Nästan alla av oss knatade upp för backen.

Andra staden Merv var större och bildades 281 f.Kr. Den varade i 1000 år. Den var omgärdad av murar och det du ser på bilden här är rester av muren, som ser ut ungefär så här runt om.

Sen kom tredje staden Merv och den hade också liknande murar runt omkring staden.Här ser vi ett mausoleum med kupol för den sista sultanen Sanjar 1100-talet.

Utanför murarna ligger ett citadell som är mycket bra bevarat. Där går det en historia om att det bodde bara flickor där och i en annan byggnad bodde pojkarna. Pojkarna fick inte fria eller besöka flickorna om de inte kunde kasta ett äpple från sitt hem ända fram till flickornas. Det var för långt för dem, men en flicka talade om att de kunde använda en slunga för att nå ända fram.

Flickornas citadell

Pojkarnas

Så här långt emellan var det.

Vi hann med ett besök på marknad ...

...och även en ortodox kyrka.

Dags att flyga till Ashgabat.

Först lite fakta om Turkmenistan. Landet har 6 milj. Invånare och är i storlek ungefär som Sverige. Landet har gott om vatten och alla har fritt vatten, alltså inga vattenmätare för att se vad man ska betala. Landet har stor export av gas exempelvis till Kina, Kazakstan, Turkiet och många andra länder. De kommer på sikt även exportera till Europa. De är de näst största gasproducenterna i världen och även gasen var gratis för Turkmenistans invånare.

Alla får gratis 1400 liter bensin om året och behöver de mer får de betala $1/gallon. Turkmenistan har gräns till Kaspiska havet och fem länder.

Vi startade vid åttatiden och åkte mot gränsen. Det är inte alltid som bussar får åka ända fram, men vår lokala guide hade ordnat så vi fick komma fram till gränsen där massor av långtradare stod. Vi fick visa passet och sedan gå ca 1 km med resväska och handbagage på knaggliga vägar. Så småningom kom en liten minibuss, som den lokala guiden hade ordnat. Sex personer med bagage åkte till ytterligare visning av pass och minibussen åkte tillbakaför att hämta fler av oss. Sedan gick det ganska bra att komma in i Turkmenistan. Vi hade blivit förberedda på att det skulle kunna ta åtskilliga timmar, men många passkontroll och ifyllande av papper var det.

Inte långt från gränsen skulle vi över en bro. Bussen fick inte köra över bron med 16 turister, 2 guider och 1 chaufför, för det skulle bli för tungt. En i vår grupp fick vara kvar i bussen, resten av oss fick gå över bron. Det var en riktigt skruttig bro och vi fick inte fotografera den. Kanske de skämdes för den dåliga bron. När vi sedan såg en lastbil med sex bilar på flaket, så började vi undra vad det kunde väga. Nu har jag i alla fall hittat ett par bilder på bron. Vi hade ingen snö som visas på bilden, vi hade det mycket varmt och soligt.

Humöret var i topp och vi skrattade åt det mesta och efter bussåkande en timme fick vi lunch i detta hotell.

Fem timmar skulle det ta för att komma till staden Mary, Landets tredje största stad.

Vi tog en paus efter 2 ½ timme, sedan fortsatte vi genom öknen. Det var hett ute, ca 36 grader.

Väl framme var klockan en bit över sju. Vi blev tilldelade våra rum och de var jättestora.

Vid middagen blev det mycket skratt och tokigheter. Vi hade beställt rödvin och när de hade hällt i såg vi att det var fel slags vin, men vi smakade och det var dessertvin. När vi sa att det var fel, så förklarade de att de inte hade vanligt rödvin för det var så varmt, så det måste vara sött vin. Sen blev det uppvaktning med tårta eftersom en av våra resenärer fyllde 70 år. Det var smarrigt!

På väg till en 1500-tals seraj tittade vi vad som bjöds i souvenirer. Det var broderade kuddar, jackor, mössor, många lergodsfigurer, träarbeten mm. I serajen hade de mattförsäljning och visst var mattorna fantastiskt fina, men eftersom de flesta mattor var silkesmattor så var de ju mycket dyra.

Vi fick se Haman som var massage, skrubbning, peeling och happy end för 180 kr för 1 1/2 timme. Nej, vi var inte intresserade den här gången. Att se när de vävde silkestyger var mer intressant.

Två madrassas stod nära varandra en var Oluf Beks från 1400-talet och där studerade man astronomi och den andra som var mer färger i var från 1600-talet. Vad man studerade där vet jag inte, men troligtvis religion.

Vi såg en minaret, en moské och en madrassa och när vi gick in såg vi bort mot dem och alla syns på bilden. Minareten hade blivit mycket förstörd när ryssarna hade bombat den 1920, men den var fint renoverad.

Den äldsta byggnaden i Bukhara var Ark och den var från 300-talet. Från början var muren av lera, men man har förstärkt den med tegel. Man har också höjt den lite vid restaureringen. Inne i Arken bodde Emiren med familj. Det var som en stad i staden.

Vi såg också ett mausoleum från år 936, som var helt omålad. Jag tror att det var seroasternas, en sekt inom muslimerna.

Ett besök vid Jobs källa var intressant. Där borde man kanske ha druckit lite vatten och önskat sig bli av med 20 år eller så, men jag tog inte chansen. Efter detta var det dansuppvisning och mannekänguppvisning. En del kläder var riktigt snygga, men det mesta var inte passande för svenskar.

Innan vi skulle åka stod jag och tittade ut genom fönstret och såg alla små flickor och pojkar som skulle till skolan. Jag kunde inte låta bli att fota dem, för de är så söta i sina skolkläder.

Först gällde det att hitta ett apotek som var öppet tidigt på morgonen, eftersom många var lösa i magen. Sen började färden på dåliga vägar främst i Samarkands distrikt. Sen rullade det på lite bättre. Men eftersom det gick långsamt ett tag så hann jag fota bomullsplockarna genom bussfönstret. Vi såg också kvinnor som satt vid vägkanten och sålde druvor. När man ska åka en lång sträcka är det guld värt att ha en trevlig guide och det hade vi, både den lokala och den svenska guiden Sven Andersson. Ibland drar han historier så man kan skratta ihjäl sig.

Vi gjorde ett stopp vid en karavanseraj och fick kaffe och doppa. Det var bara fronten av serajen som var någorlunda hel, men det fanns ruinrester, som visade hur rummen låg och hur stor den var. Den här var större än de serajer vi såg i Turkiet vid sidenvägen, annars var de nog ganska lika.

Vi stannade också för att se keramik och de som gjorde keramiken var den 6:e generationen som fortsatte att dreja och göra roliga gubbar. Vi fick se när den här mannen gjorde en skål och det gick med en rasande fart. Ingen elektrisk drejskiva hade han heller. Här står han på brännugnen som bestod av hål i marken och gubbarna i lera var jag väldigt förtjust i. Bill och Hillary Clinton hade varit där och det var de stolta över, för de hade bilder på väggarna av deras besök.

Väl framme i Bukhara var det mycket hett, vi uppskattade värmen till över 30 grader. Vi såg att det var en fin gammal stad och här skulle man kunna vara länge. Bild 2 visar Molle Nassirin på åsnan. En av busstransporterna var extra rolig eftersom Sven Andersson gladde oss med historier om just Molle Nassirin och historierna kunde man väl egentligen jämföra med Norgehistorier eller kanske Bellmanhistorier. Vi gick en liten rundtur och såg en synagoga som vi fick guidning i, en dockmakare som gjorde handdockor och en väverska som vävde vackra sidentyger. Allt var intressant.

Vårt första stopp var Guri Amir-mausoléet. Vi var där ända till klockan elva vilket vi kanske tyckte var lite för lång tid. Byggnaden var renoverad för ett antal år sedan så den var mycket fin. Amir Temur var en mycket viktig krigare och ledare för folket och han ligger här i en grav. Även två söner och två barnbarn ligger begravda där.

När vi skulle gå till Bibi-Khanummoskén såg vi många skolbarn och jag skulle tro att de hade lunchrast. Vi tyckte nog alla att barnen var mycket söta i sina fina skolkläder och jag kunde inte låta bli att ta en bild.

Moskén byggdes när Temor Lenk var ute i krig och det var hans hustru som ville att moskén skulle byggas. Det blev så bråttom att få upp den så den säckade ihop. Nu har man försökt restaurera den, men fortfarande finns det rasrisk, så man kan inte gå in i den. Ingången ser ju bra ut, men innanför och bakom är det sprickor och ras.

I närheten av moskén låg marknaden. Där såldes det mesta man behöver. Där fanns grönsaker, bröd, godis, nötter och i butikerna omkring fanns det både hygienartiklar, dricka och andra matvaror.

Efter lunch var det dags att besöka nekropolen Shakhi Zinda. Där låg Mohammeds kusin Ibn Abbas begravd. Det var många trappor upp till gravarna.

Här bakom dörren finns kusinen i sin kista. Ännu högre upp finns många gravar och det kommer att begravas fler förstod vi, eftersom en del bara hade funnits där några år.

Vi såg också Ulughbeks observatorium. Han mätte redan på 1400-talet längden på året och han var mycket nära den rätta tiden.

Vi skulle se ett ljusspel vid registantorget med de tre madrasas. Vi åkte dit och ljusspelet började, men det visade sig vara trasigt, så det blev inte som det skulle vara, med många färger. Vi fick hälften av pengarna tillbaka, men kunde ändå ta lite fina bilder.