Vi reser idag från La Paz till Lima

Efter att ha haft en ledig förmiddag i La Paz (bild 1) satte vi oss i bussen igen för att se Tiwanaku. På vägen dit i El Alto, som är en sovstad till La Paz, var det marknad och en väldigt tät trafik (bild 2,3). El Alto sitter ihop med La Paz och tillsammans finns i de städerna ca 2,5 milj. invånare. De flesta jobben finns i La Paz och därför är det ständig pendling fram och åter. I Tiwanaku fanns en civilisation redan före Kristi födelse, kanske redan 1600 år före. Tiwanaku var huvustad för ett rike som omfattade halva Bolivia, södra Peru, norra Chile och nordvästra Argentina. Efter ca 3000 år gick Tiwanaku under, kanske var det Titicacasjön som svämmade över eller kanske blev det torka. De var mycket duktiga på att hugga i sten och det syns säkert på någon av dessa bilder (bild 4-7). T.o.m. sten som är hårdare än granit har mycket släta sidor och vinklar och det är svårt att förstå vilka verktyg de kan ha haft (bild 8). De har också lyckats göra ett hål som är som ett inneröra. Pratar man mot hålet blir det lite som en högtalare och lyssnar man i de hör man tydligt vad folk säger trots att de står långt ifrån (bild 9).

Det finns fortfarande väldigt mycket att gräva ut och det skulle vara spännande att se hur det kommer att se ut om ett antal år (bild 10).

Tyvärr har spanjorerna plockat bort allt som var fyllt med guld och raserat mycket. Samtidigt har de använt stenarna till annat, så allt går inte att bygga upp med originalstenar.

Vi åt lunch tillsammans efteråt och åkte sedan till flygplatsen som är världens högst belägna kommersiella flygplats på 4100 meters höjd. Vi var framme vid vårt hotell i Lima vid sjutiden.

Vi hade två övernattningar i staden La Paz och det kändes bra

Efter en bra frukost åkte vi med bussen för att se marknaden i staden. Det såldes all möjligt, grönsaker, kläder, kött, sötsaker, ja vad som helst. Området var jättestort och ofta var försäljningen ute i trafiken. Det var de som hade det allra sämst som sålde här (bild 1, 2 ).  Häxmarknaden var värst för där såldes färdiga paket för att ge lycka. Det kunde vara ett torkat lamafoster, som på bild 3 och sötsaker som inte var gjorda för att äta, låtsaspengar och en bild på ett hus m.m. I ritualen ingick att allt skulle brännas upp. Vi upptäckte elledningarna och undrade över hur en svensk elektriker skulle reagera på alla underliga lösningar (bild 4).

Efter stadspromenaden åkte vi till Valle de la Luna, Måndalen. Det är en dal som jag tror liknar hur det ser ut på månen. Dalen har bildats helt naturligt och eroderats av väder och vind. Det är helt otroligt vackert och samtidigt lite underligt och dessutom ligger det i staden La Paz (bild 5,6,7).

Vår lokala guide hade mycket att visa, utsikten vid Killi-Killi (bild 8), Parlamentet (bild 9), presidentpalatset och katedralen (bild 10). Till sist tittade vi på de äldre husen från kolonialtiden (bild 11). Vi fick också se de rika människornas område. Det var i den lägsta delen av La Paz där vädret alltid är bättre. De hade vackra hus med planteringar och höga murar eller klippta häckar och området var välbevakat.

Eftermiddagen blev en shoppingdag i närheten av hotellet.

I Puerto Perez satte vi oss i två motorbåtar som förde oss till två öar i Titicacasjön

Den första ön vi besökte var den lilla ön Pariti (bild 1). Där finns ett museum med keramik. Man har hittat alla de ca 500 fynden i en och samma grop. Föremålen är 1300-2000 år gamla (bild 2). Eventuellt kan man ha gömt dem när spanjorerna kom och tog över. Pariti ägdes från början av en enda person som hade stordrift i jordbruket och folk fick arbeta åt honom. 1952 kom en reform och marken delades upp så att fler kunde odla sin egen mark. Av olika anledningar gick det till en början inte så bra.

Kon-ti-ki, resebyrån som vi åker med, bidrar med materiel till skolan på ön. Det var ganska många skrivböcker, pennor, linjaler och suddgummin som kommer att glädja eleverna i skolan. Varje elev fick ta emot en del materiel och resterande lager tas om hand av föräldraföreningen. Skolan är gratis, men för föräldrarna blir kostnaden ändå hög då de ska köpa skoluniform, skolmateriel och transport till skolan. Barnen såg glada ut och sjöng för oss. Sedan fick vi se deras klassrum (bild 3-5).

Eftersom det var lågvatten kunde inte motorbåtarna ta oss över till den rätta sidan av halvön Kala Huta. Det bestämdes då snabbt att vi skulle ros över i tre olika båtar till den ön (bild 6). Det gick bra och vi kunde sedan se dem ro tillbaka (bild 7).

Vi kom fram till ett ruinområde där befolkningen före inkaindianerna hade begravt sina döda i s.k. chullpas som var begravningstorn. De flesta var tömda på vad som funnits, men en del innehöll fortfarande de döda som detta torn där två mödrar med barn ska finnas (bild 8). Man grävde en grop och satte ner den döda i fosterställning, lade in vad som kunde behövas i nästa liv och byggde sedan tornet med stenar.

Efter att vi ätit vår medhavda lunch (bild 9, 10) hämtade båtarna oss på andra sidan av ön där vattnet var lite djupare.

Nu lämnade vi Titicacasjön för gott och åkte med vår buss till La Paz (bild 11) och tog in på vårt nästa hotell Rosario.

Vi lämnar Copacabana för att fortsätta till Puerto Perez

Tiquinasundet delar Titicacasjön i två delar och denna plats var den första anhalten. På vägen dit fick bussen punktering, men det var snart avklarat. Vi såg en stor örn som var på jakt efter ett byte och den var nästan stilla i luften (bild 1). Väl framme välkomnades vi av en stor indianstaty (bild 2) och det var dags att ta sig över det 800 meter breda sundet. Bussen körde ombord på en gammal pråm och färden såg ganska riskabel ut (bild 3).  Själva fick vi packa in oss i en båt med liten snurra och den gungade väsentligt mitt i sundet (bild 4). Var sin flytväst hade varit helt på sin plats.

Lunchen intogs på ett vackert ställe vid Titicacasjön (bild 5) och därefter besökte vi Tor Heyerdahls kompanjon från båtfärderna med Ra. Mannen är vid det här laget 99 år gammal och han visade i böcker och broschyrer hur besättningen såg ut då det begav sig. Vi fick också höra en del om hur båtarna var byggda (bild 6, 7).

Under en stor del av färden såg vi den 6500 m höga bergskedjan Cordillera Real och vi kunde även se den torna upp sig i bakgrunden av byn där vi skulle övernatta (bild 8).

Färden gick vidare från Taquile i Peru till Copacabana i Bolivia

Färden gick med båt och buss till den lilla staden Copacabana (bild 1). Copacabana är en liten lugn stad med endast 14 000 invånare. Vi gick på en promenad i de centrala delarna och guiden berättade om kvinnornas klädsel. De gifta kvinnorna har en kubb på huvudet och långa kjolar i flera lager (bild 2). I stort sett alla följer den traditionella klädseln. Männen är mer västerländskt klädda. Copacabana är ett religiöst centrum och vi besökte även kyrkan som byggdes under kolonialtiden. Befolkningens religion är en blandning mellan indianernas tro och katolska kyrkans vilket avspeglar sig i kyrkobyggnaden. Utanför kyrkan fanns bilar som smyckats med blommor och det görs när folk köper en bil. Man sprutar champagne på bilen och får välsignelsen av en präst för att man skulle ha tur med bilen (bild 3).

Det fanns masker att köpa och dessa skulle bakas in i bröd i samband med Allhelgonahelgen. Då skulle nämligen de döda få liv och vara med och äta och dansa. Denna glädjefest sker varje år och den döde får vara med fem år efter sin död, sedan är den döde inte med längre (bild 4).

Mycket fanns att köpa för att få lycka i livet och få sina önskningar uppfyllda. I kyrkan kunde man tända ljus och önska sig ett hus eller vad man nu vill ha. Ett rum hade massor av ljus tända och på väggarna var det ritat med stearin vad önskningen gällde. Det fanns stånd där man kunde köpa en handgjord bil just med den modell man ville ha och få den välsignad genom att det stänktes vatten på den. Det fanns även små barnmodeller att köpa för att kunna få barn och små resväskor fulla med pengar, pass, Visa-kort, biljetter mm. Eftersom jag gärna vill resa mer köpte jag en liten väska c:a 1 dm lång full med allt som behövs och den har blivit välsignad i vårt namn och naturligtvis nerstänkt med vatten (bild 5).

Ett besök med övernattning på ön Taquile

Drygt ett par timmar tog det att åka från vassöarna, Uros till ön Taquile. Här är indianerna klädda i sina färggranna kläder och män som inte ännu är gifta går omkring och stickar. När de ska gifta sig måste de visa att de kan sticka. När vi såg deras stickade mössor, vantar, m.m. så kan jag inte tänka mig att de inte blir gifta av den orsaken, för det de sålde till oss var mycket välstickat. Även gifta män stickade. Kvinnorna vävde fina saker. Man ville gärna köpa mycket, men det blev i alla fall ett par vantar.

 

 Vi åt tre måltider hos dem och sov i deras hus. Det var förstås ett äventyr att bo på det sättet med mycket små möjligheter till att sköta hygienen och att trava ut i naturen med ficklampa för att besöka toaletten om natten. Att komma upp till deras hus nerifrån sjön var mycket ansträngande och även en promenad för att se solnedgången på andra sidan ön var besvärlig. De flesta av oss flåsade ganska rejält på den höga höjden. När vi kom och när vi reste från ön fick vi hjälp med att bära våra ryggsäckar.

 

När kvällen var kommen överraskade befolkningen oss med att klä ut oss i deras kläder. Sedan skulle vi dansa ut i mörkret. Till en liten orkester med flöjter, luta och trummor dansade vi runt en eld som de gjort upp. Detta dygn var en upplevelse!

 

 

 

 

 

 

 

Med båt på Titicacasjön tog vi oss ut på Uros och vassöarna

Vassöar har funnits länge, men inte funnits på kartan särskilt länge. Det var när satelliterna sköts upp och man såg ner mot jorden, man upptäckte att något saknades på kartan. Öarna har blivit fler och fler, just nu 64 stycken. Det byggs hela tiden nya. Däremot bor det färre och färre människor där.

Vi fick en instruktion om hur man gjorde öarna med hjälp av en liten modell. Hus och båtar, ja allt, var gjort av vass.

Vi åkte sedan vassbåt ut till en annan ö där vår reseledare hade ett två gudbarn. En av dem var i skolan, men den minsta fick han träffa. Det var förstås roligt eftersom det blir mycket sällan de möts.

Efter besöket på vassöarna steg vi åter i motorbåten för vidare äventyr på Titicacasjön.

Vi har rest från Cuzco till Puno och har suttit mycket i bussen under lång tid

Vi gick ombord på bussen tidigt och första stoppet blev vid en fin kyrka i Andahuaylillas. Kyrkan höll på att restaureras och den var mycket utsmyckad och fin inne, men vi fick inte ta bilder. (bild 1)

Nästa stopp var i Campesina de Raqchi där vi såg det välbevarade Inkatemplet Viracocha. Där fanns delar av hela väggar och enstaka pelare och man såg också många mindre byggnader där man hade förvarat säd för att ha om det blev sämre tider. Ett av dessa hade fått ett tak så som det förmodligen hade sett ut en gång. De här byggnaderna var byggda med vulkaniska stenar som var lite lättare att forma än granitblocken. Det fanns vattenkanaler och även en brunn där man kunde hämta rent vatten.(bild 2-5) På bild 6 syns Inkaleden som användes flitigt eftersom inkafolket samarbetade med varandra i de olika länderna både norr och söder om Peru. Man bytte varor med varandra.

Utanför anläggningen såldes hantverk som befolkningen hade gjort, en del mycket vacker keramik fanns det exempelvis.(bild 7)

Vi fortsatte över högplatån (bild 8) där många djur gick och betade och kom till den högsta punkten som var 4335 m ö. havet. Även där fanns det en hel del saker för den som ville köpa. (bild 9, 10)

Till slut kom vi fram till Titicacasjön i Puno där vi ska bo över natten på Hotel Eco Inn. Vi ser faktiskt sjön från vårt fönster. I morgon åker vi ut på Titicacasjön som är världens högst belägna navigerbara sjö. Den ligger 3812 m ö. havet. (bild 11)

Vi checkade ut från vårt hotell tidigt på morgonen för att resa till Machu Picchu

Idag kom vi till det mål som var anledningen till vår Peruresa, Machu Picchu.

Först åkte vi buss från Cuzco till Cachimayo och därifrån tog vi Inka trail. (bild 1)  Det var mycket fina och bekväma vagnar och vi serverades kaffe med lite tilltugg. Värdinnorna såg ut som flygvärdinnor.

Nästan hela resan gick genom en canyonliknande dal och det var ofta vacker utsikt. Man kunde också se att arbetena fortfarande pågår efter regnovädret för ett halvår sedan. Så fort tåget stannade kom försäljare och bjöd ut sina varor. (bild 1,2)

Många vandrar en lång påfrestande sträcka istället för att åka tåg hela vägen fram. (bild 4, 5)

Väl framme fick vi ta en buss som transorterade alla upp till den gamla staden. Vi fick guidning i drygt två timmar. Vi fick bl.a. veta att det troligen inte bott fler än 700 människor där, för det var inte vem som helst som fick bo där. Invånarna var också skiktade och de viktigaste personerna hade lättast tillgång till vattnet. (bild 6-10) Det var jobbigt att gå upp och ner i alla trappor, så vi var rejält trötta efter turen.

Vi åt sedan en härlig middag med laxforell och mango samt en hel del andra tillbehör. (bild 11)